Innan jag somnar låter jag Den rätte komma in.
Jag vet att det här är början på något som jag inte kan hejda. Jag vet att det här är början på det som ska bli mitt liv. På det som ska bli mitt, och ingen annans. Jag tänker helt enkelt fortsätta tills jag kollapsar. Tills jag inte längre kan andas. Inte förrens då ger jag upp och lägger mig.
MITT SKRIVANDE / 30 NOVEMBER 2011.
Röda Busskuren 19.02
"Men.. hallå? Varför låter hon honom bara gå? Ska hon inte vinka honom till sig, lite förföriskt sådär och sedan sparka honom hårt mellan benen? Skrika till honom att han nu aldrig kommer kunna bli pappa, och lika bra är väl det. Vad sysslar hon med egentligen? Hon har ju chansen! Hon har alla, precis alla chanser i hela världen att knäcka hans nykära, varma, bultande hjärta i bröstkorgen. Sparka honom då! Kom igen, ha lite självkurage förfan! Gör nåt då! Sitt inte bara där dumma brud!"
Han vinkar lite igen. Slänger en slängkyss åt henne och traskar vidare. Det ser ut som att han svävar där han går. Världen är fluffiga ljusblåa moln i hans ögon. Själv ser jag bara rött.
/30 november 2011.
För andra men inte för mig.
- Jag vill inte ha henne..
- 3458 gram, en liten baddare för att vara flicka!
- Ta bort henne.
- Nog vill lillflickan till mamma alltid!
- Jag vill inte ha henne!
- Åh nej, så lätt kommer man inte undan mammarollen! Mamma är man för alltid och för evigt!
- Ta bort henne, sa jag!
- Se så lika ni är! Mamma upp i dagen!
Den nyblivna mamman blir arg. Hon slänger buktetterna på golvet som står prydligt uppraddade på sjukhusets sidobord. Sedan reser hon sig med all den kraft hon har kvar och går ut ur rummet. Smäller igen dörren och skriker allt vad hon kan i korridoren.
/30 november 2011.
Halli, hallå, jalla, jalla! Kom ihåg det här:
Hej. Jag ser nu att mina dialoger ibland ser ganska lustiga (och ibland lite sjuka) ut. Det betyder inte att jag varit med om det i verkligheten. Det mesta är fiktivt och påhittat. Inte allt, men en del. Givetvis är det så att verkligheten spelar en viss roll. Jag menar, om jag pratar med någon som jag tycker säger något som bara sätter sig.. Ja, då kan det komma fram här. Eller om jag ser något som inte riktigt stämmer in. Det får ni helt enkelt vara beredda på. Så att ni vet, ni som spelar roll i mitt liv på olika sätt. Jag ville bara säga det. Nu kan jag fortsätta skriva i lugn och ro. Och i kaos. Och i snövädret som aldrig tycks komma.
Tack, tack, tack till alla inspirationskällor där ute i min närmaste närhet! Och i min slutnaste cirkel. Haha, jag återkommer då jag har något att berätta!
När vi pratar gör vi verkligen inte något annat.
Två tjejer. Ett Slussen. Fyra väderlekar. Samtidigt.
- Jag tycker du är så himla fin i håret! Jämt och ständigt, liksom!
- Och jag som föredrar ditt självfall..
- Äsch, det är väl inget jämfört med ditt platta, sönderbrända hår!
- Jamen, DUDÅ? Hur fan ser du ut? Du har ju RANDIGA kläder på dig hela tiden! GOSCH!
- Maja, jag var inte seriös där. Jag skojade med dig.
- Men åh! Fan du kan inte joka med mig sådär, fattar du väl!
- Nej, förlåt! Det verkar som du har lyckats plattångat högerhjärnan lite utav bara farten..
- Men KÄFTEN!
- Förlåt lilla fröken näsvis, har du inte fått ligga på ett tag?
- Nej.
- Inte?
- Han drar sig ur hela tiden.
- Vad exakt menar du nu?
- Det jag säger.
- Har ni aldrig träffats?
- Nej.
- Låt det bli av då. Tvinga honom eller nåt.
- Det kan jag inte. Skulle du göra det?
- Utan tvekan.
/24 november 2011.
Mejeridisken 19.14 och tre hundradelar.
Det är en sen fredag och alla stressade familjer är ute och handlar. Då plötsligt får två stycken enslingar syn på varandra. De står bägge två vid mejeridisken och ska välja mjölk. Den ene föredrar klassiska Arla. Den andra mjölk från Skåne. Där möts dom och den ene kan inte slita blicken från den andres stickade tröja.
- Vilken fin tröja du har!
- Tack!
- Vart har du köpt den?
- Jag har stickat den själv, faktiskt.
- Nejmen, OJ! Vad DUKTIG du måste vara!
- Lite fingerfärdighet bör man ha..
- Javisst är det så!
- Stickar du?
- Nej, tyvärr. Men jag önskar att jag kunde!
- Jag kan lära dig om du vill?
- Gärna! Vad sägs om hemma hos mig imorgon kväll?
- Det låter trevligt!
- Jag bjuder på middag också. När jag ändå är igång så att säga.
- Nä, vad RART av dig!
- Portkoden är 4569. Sjuttionio trappor upp.
- Då ses vi imorgon, då!
- Ja, jävlar vad vi ska sticka!
- Det kan du ge dig FAN på!
/24 november 2011.
HusmorsHitler, det charmiga Barnbarnet & självömkande lilla Jag (3)
Jag ser hur HusmorsHitler tittar ansträngt på mig. Ena mungipan rycker hastigt till.
- Jag ramlade på cykeln och slog mig rätt hårt. svarade jag och dolde min arm bakom soffkudden.
- Det måste gjort ont. Aj, aj!
- Ja, det gjorde ont i några dagar men sedan blev det bättre. Aj, aj!
- Mormor? frågar Junior som sitter uppflugen i familjens kökssoffa och är i full färd med att käka torkade bananer.
- Vad är det vännen? svarar mormor som står och diskar med det ena benet lite högre upp än det andra.
- Vi måste hämta plåster till Thessan. Hon har gjort illa sig på cykeln.
- Vänta lite. Kom så hämtar vi plåster till Thessan!
HusmorsHitler tar Junior i handen och går bort mot det fuktskadade gamla skafferiet fullt av hemligheter.
- Här. sa Junior och blåste på min arm samtidigt som han plåstrade om mig.
HusmorsHitler tar till ton och sjunger ut (2)
"Sådär kan du inte gå ut. Du kan inte visa hela världen hur du mår, det förstår du väl?"
"Vad ska grannarna säga?"
"Kolla alltid på folks naglar. Det säger en del om deras personlighet."
"Det är så skönt att bo på landet. Här kan man gå ut naken om man så vill, utan att någon bryr sig."
"Det är precis som att släcka ut ett ljus."
"Livet blir vad man gör det till."
"Om du inte börjar hjälpa till lite mer kommer jag kasta ut dig genom fönstret."
"Självömkan mår ingen bra av. Det är som att trampa runt i kvicksand. Man kommer ingenstans."
"Ryck upp dig. Det finns andra som har det värre än du. Tänk på barnen i Afrika."
"Tänk vad barnen i Afrika skulle bli glada för dina smörgåskanter som du vägrar att äta upp."
"Tyst! Jag hör inte vad jag själv tänker."
"Han heter inte alls Eminem. Han heter Eminen, haha."
En bussresenär, En bussresenär det är ingen trevlig pensionär!
Jag är inte snäll och förstående bara för att jag är 19 år. Jag vet att jag ser jättesnäll ut. Det är en av mina starka styrkor. Men skenet bedrar och det är alltid till min fördel. Alltid.
- Hej där bak i bussen!
- Öh, hej? (Ser frågande ut.)
- Vet du?
- Nej, vad? (Ser smått hoppfull ut.)
- Jag vill inte lyssna på din musik. Jag tror inte att det är någon annan här inne som vill det heller.
- Nehe? (Förvånad uppsyn.)
- Vet du att det finns något som kallas respekt?
- Ja.
- Kan vi inte visa varandra det nu när du nyss fått reda på vad det betyder?
- Öh, va?
- Jag vill inte lyssna på din skitmusik.
- Ne.. Det är ditt problem.
- Stäng av. Snälla. Det låter förjävligt.
- Mm.
- Ska vi ha disco här i mittgången, är det det du vill?
- Kan vi väl. (Ser smått skräckslagen ut.)
- Det har jag ingen lust till just nu.
Han stänger av musiken och slutar vara så hemskt bredbent. Han vet inte vad han bjuder in till. Jalla, jalla och hallå i löken säger jag bara (!)
Gröna Elin & Jag (1)
Thess säger: Hähähähä! Hans rövhål ska sitta på mitt rövhål!
Elin säger: Åhååå!
Thess säger: Hooooooooo, hooooooo, Eeeeeernst? Vart är du Eeeeernst?
Elin säger: Han kan bygga dig ett trollollollolo...lolo--LOFT! Och du ba .. AWEEEEEEEEEEEE.. Här e ja, här uppe i trädet i min egna lilla holk som jag gjort aldeles själv! E det inte fantastiskt.. hehiho!
Thess säger: Och sen ba säjer han såväl; THESS din fanihelvetesjävla tok, nu lyssnar du på mej! Imorron ska jag bygga dej en större holk, en bättre. En trea i centrala Stockholm. En rymlig holk. En vit holk. En rostfritt stål holk med inramade guldramar! Och jag ba; NEJ ERNST! Jag ska ha en bohemholk ditt lilla fiasko! Jag ska ha TRÄD inomhus! Fika med hundraåringar!
Elin säger: Aj aj aj, han bultar och han bankar! Du står utanför, väntar och vankar! Alla väggar skalla vara gröna, du sitter och värper på planer som en höna! Du tycker så mycket om Ernst, men han lyssnar inte på dig, bara skrattar åt dig och säger till dig, tig kvinna tig! Men det finns en anledning för att han inte hör-att för han har sågspån och lingon ut i örat! Han tar dig i famnen och klappar dig på hjässan, säger att det löser sig, var god håll käften nu Thessan!
Thess säger: Med detta slutklang måste jag meddela herr Ernst att detta trots allt är ett slutkrig mot Ryssland 1245. Ett krig som kom att förändra hela Ernst bakåtgående släktled af Kirkensteiner som sedan blev tyskans Kirschsteiger. Hans bakåtgående släktled drabbades ofta av klamydia som fastnade och blev kvar. Därför hedrar Ernst det gråa i sitt hår och låter även det vara kvar till menets överdrabbade fysiska gråhåriga atleter. Ernst är en hjälte, ett svärd utan skida!
Elin säger: Det förflutna är nog bara mest en rest, men om han vill vara säker kan han här(www.klamydiatest.nu/) ifrån beställa ett gratis test! När allt för farbror löst sig han i soluppgången sitter på en heeest! Du är och handlar på konsum, står vid blöjorna och precis när du gripit tag i ett paket av konsums hemmagjorda fluff på andra sidan nu se en Ernst som kliar på sin muff och som också i paketet grabbar tag! Så nu måste ni dela på paketet, det är LAG!
Thess säger: Ja tamejfan! Nu står han där och skäms som den värsta mula man kan tänka sig! En blandning mellan en sliten Teddy björnen Fredriksson och den händige vilsna oanorektiska Löwengrip! Där står han, ja där står han! Plötsligt händer det - som det sägs både i nuet och i dina mardrömmars sagor. Ja, se till att Ernst kommer hem ordentligt med sin kliande muff och sitt rutiga kök! Han hade en dåtid, men inte en framtid. Det är inget att lita på, lilla Ernst. Att en gång drabbas av det kliande är allvarligt nog inte en konstform! Nordin, vem? Var? Hur? När? Vad var det som hände egentligen polismästarn?
Elin säger: MAAAWHAWHAAAW! Tänkte att du kanske ville veta det!? Dessutom får du inte glömma att 9 av 10 svenska föräldrar som prövat pampers är nöjda!
Thess säger: Själv var jag lite missnöjd med pampers faktiskt. Det läckte igenom till byxorna och det anses inte som bra i det svenska samhället. Jag tror jag ska testa Konsums hemmagjorda nästa gång. Det sägs att dom ska vara bra - och bulliga!
Elin säger: Hm intressant observation! Ja det är ju till ens fördel om det är mycket fluff i brallan, man landar mjuukt när det halskas, speciellt bra nu när vintern nalkas!
Thess säger: Ja jag har då inte inhandlat några halkdobbar än! Praktiskt med blöja. Biodynamiskt.
Elin säger: Kvinno-snobbar som jobbar och alltid använder dobbar! Lingonveckan anländer, du joikar manen i ansiktet och säger att patriarkatet vänder, nu mister ni fjong-siktet!
Thess säger: Mannens nakenhet har aldrig blivit tillrättavisad. Männen kämpar för det offentliga nakenbadet. Innan dess var dom fina med att bada påklädda. Lingonveckan behövs, säger nittonhundratalets män. Kläderna äro ofta nödvändiga vid köld annars bör man vara naken säger maken till flugornas fruga. Detta är inte ett vykort, detta är en sann jävla historia. En brutal jävla saga från hårt arbetande skådespelare.
Elin säger: UmmUmmUmmh hell yeah sister! Är det ett utdrag ur Morbergs biograf Fiffi?
Thess säger: Herr Morberg har startat en ny, väldigt interiörlös tidning som handlar om bland annat skjutet kött från levande springande harar och en och annan kalv. Jag vet att Ernst lyckligt uppskattar det hela med bravur. Alla vill ha ett skjutvapen i behörighet till snåla hemmafruar och kåta ensidiga män.
Elin säger: Icke spara på krutets kraft, dricka mycket av lingonsaft. Ernst tar en klunk och säger, "åh en så dan kraft"! Per ser honom holka ur flaskan, kan väjer, han hann men hans kofta fastnade i en gren och löste upp den tack vare en maska. Nä nu ska jag snart sova, ta en cigg och till sist den aska.
Thess säger: Godnatt, godnatt! Adjöken fröken!
Elin säger: Ja tack så matt, detsamma och låt inte "någon" ta dig på löken!
Thess säger: Min lök äro förseglad!
Elins och min konversation som aldrig tycks ta slut. Det ska den inte göra heller. Nu äro denna text förevigad. Jag saknar dig, snopp! (Hähähähähähähähä.)
Ibland blir det lite för mycket för mig.
Var dunk med dunk mig dunk,
säger hjärtat och stretar emot.
Tyst och lugna ned dig,
säger jag och håller ihop det som jag gett mig in på.
/20 november 2011.
Familjen Dahl / Västmarksgatan.
Att ständigt ljuga ställde lätt till komplikationer för honom. Han hade blivit utled på att låtsassvimma varje gång han såg blod. Han orkade inte längre med snyftningarna han fick åstadkomma när någon av barnen hade ramlat och slagit sig. "Äsch, det där var väl inte så farligt!" sa hans fru och plåstrade om. Sedan gick hon till honom och la en tröstande hand på hans axel. "Lilla Ralf.." sa hon medlidande. Aldrig hade hon varit med om en sådan klen karl! Han höll händerna för ansiktet och sa att han kunde känna doften. Vilket han givetvis också kunde. Han önskade hett att ingen av barnen hade blivit drabbad, dock verkade det inte så. Båda två fungerade normalt, såsom små människor gör i den åldern.
Ralf var ingenjör i ett litet samhälle på en liten ort. Vart någonstans, och hur det blev så är inte särskilt intressant. Han var två år yngre än sin fru och byn hade i början sett lite snett på dom. Men det hade lagt sig nu. För Ralf spelade det där ingen vidare roll. "Två år är väl inget.." Brukade han säga till grabbgänget som buffade på honom när de retades, sedan viftade han avvärjande med handen. Lite småfjolligt sådär, tänkte han. Två år var i själva verket ingenting. Ralf var egentligen betydligt mycket äldre än så.
När han gick till jobbet kopplade han ner all sin tankeverksamhet om det som han annars jämt gick och tänkte på. Han tyckte att han försummade det mesta och om han hade kunnat tacka nej till allt och låsa in sig i ett rum hade han gjort det. Utan att tveka. Det värsta Ralf visste var att ljuga. Det var något han aldrig sysslade med innan han blev drabbad. Det hela skedde precis innan han träffade sin fru på ortens enda dansställe som låg ute i skogen. Till en början visste Ralf inte vad han skulle ta sig till. Sedan bestämde han sig. Aldrig i livet att han skulle berätta det för någon. Det skulle bli en enmanshemlighet som han skulle dölja bra och väl. Så han bestämde sig för att ljuga dagarna i ända.
Hans fru var ytterst tolerant. Hon gillade väl att vara där hemma och skrota, tänkte han och frågade inte hur hon egentligen hade det. Ralf trodde att det blev bäst att inte veta. Han kunde ju ändå inte göra någonting.
En dag rann det hela överstyr. Han tyckte att det var hemskt, så hemskt att gå och bära på något så tungt så han bestämde sig för att dela med sig till sin fru av den saftiga hemligheten. "Jag är inte den du tror att jag är." sa han och satte sig i sin fotölj i hans arbetsrum längst upp i huset till höger. "Ralf. Vad du pratar!" blev hennes svar. Han såg på henne att hon började bli orolig. Hon kunde liksom inte sitta still där på pallen. "Vad är det det handlar om, säg mig det nu! Har du en annan?" Ralf skrattade hest. Inte hade han det. Nej åh, nej! För vem skulle vilja ha en sådan som han? Han hade redan allt som de flesta andra så ivrigt sökte. Det sorgliga var att han aldrig kunde uppskatta det. "Jag har inte hittat en annan. Vad är det för dumheter? Vem skulle det vara? Fru Dahl, det finns bara en för mig och det är du! Men det finns en sak som jag måste berätta för dig. Och det måste stanna mellan oss. Barnen får inte veta något. Begrips?" Frun vred sig. Vad kunde detta vara? Något värre, lät det som. "Jo, det är så, älskade. Jag är inte helt normal. Det ser ut som att jag lever ett vanligt nio till fem jobb men det finns nåt annat med mig som jag tycker att du bör veta."
Fru Dahl reste sig hastigt upp från pallen och tittade sig själv i spegeln. Vart denna hastiga reflex kom ifrån kunde hon själv inte säga. Ralf harklade sig, "Jag är vad ni brukar kalla De levande döda. Jag vill inte säga namnet på V, det gör sig inte till sin rätt. Jag är ingen seriefigur. Jag är jag, ändå. Jag hoppas du kan förstå det." Ralf kände sig redan mycket bättre till mods då hans fru fick veta hur det hela låg till. Nu var han inte längre ensam. Frun hans såg däremot ut som att hon nyss sett ett spöke, vilket hon givetvis också gjort. "Hur blir det nu?" var det enda hon fick fram. "Jag vill inte förlora dig. Inte nu och inte sedan." sa han och drog henne med sig ned i sitt knä. Där satt dom och diskuterade tills barnen kallade.
Familjen Dahl levde ett vanligt liv i några år till. Frun tog det hela bättre än förväntat och barnen fick aldrig reda på något. Ralf fortsatta jobba eftersom det var hans sätt att distrahera sig själv. Han behövde inte längre låtsas inför familjen att han hade blodskräck. Utanför fortsatte han spela teater, för teaterns skull så att säga. Han var ju trotsallt blekare än alla andra. Inte tänkte han ta några risker inte.
En dag bestämde sig Ralf för att det hela skulle få ett slut. Han orkade inte längre. Det var bra mycket mer krävande att vara Levande Död än vad någon skulle kunna tänka sig. Han var ju inte bara Levande Död, han var också ingenjör och det var förfärligt bara det. Ralf tog adjö av sin lilla familj och bestämde sig för att inte tänka sorgliga tankar. Ty de skulle ju träffas snart igen! Döden kom hastigt, tyckte de runt omkring. Han blev 39 år, i jordevärlden.
Fru Dahl hittade aldrig en annan man. Hon bar Ralf med sig i sitt minne vart hon än gick. En dag var det också dags för henne själv att vandra vidare, 40 år senare. Där träffades de återigen och kunde prata om vad de varit med om under den långa tiden utan varandra. Fru Dahl skrattade och berättade att han fått 7 barnbarn, varav en av dom var väldigt nyfiken på vad han var för en slags filur.
I några veckor har jag gått och tänkt på den här historien. Jag har alltid funderat på vem min farfar egentligen var och varför han gick bort så hastigt, vid 39 års ålder. Jag vet givetvis varför. Ändå finns det många frågetecken. Min farfar var stilig, för mörk under ögonen och såg ut att vara ganska blek. Han var också arbetsnarkoman och led av en fruktansvärd blodfobi. Efter att ha lagt ihop ett och annat som jag i mitt liv hört bestämde jag mig för att det skulle vara skitkul att skruva till hela historien om min familj. Det här är min påhittade historia om min farfar som jag aldrig fick lära känna.
(?)
- Vad menar du?
- Du skriver ju bara om en massa skit, misär och psyksjukdomar.
- Jag skriver inte om psyksjukdomar.
- Är det verkligen någon som vill läsa det här?
- Varför skulle det inte vara?
- Man vill läsa om roliga saker. Det här är verkligen inte roligt.
/20 november 2011.
Jag spelar inte kort med folk jag inte känner.
- Jag vet.
- Jag kan inte ta det här längre.
- Det finns nåt annat där bakom.
- Jag vet inte längre.
- Jag vet att det gör det, du har varit där tidigare.
- Det har jag inte.
- Jo, det har du. Du ska dit igen, Thess.
- Jag orkar inte. Jag är helt jävla slut.
- Du kan inte ge upp nu. Inte när du kommit så långt.
- Jag är fast, förstår du? När jag i själva verket vill vara fri.
- Jag vet, jag vet. Du har berättat allt det där. Jag är ledsen att jag inte kan hjälpa dig, jag hoppas att du förstår det. Du måste fixa det här själv.
- Jo.
- Du kommer greja det här. Jag vet det. Jag har sett människor helt utan förutsättningar och dom har klarat sig. Givetvis inte alla, men en del. Du kommer att klara det här.
- Vad händer om jag inte gör det?
- Vad hade du tänkt att du skulle göra istället?
- Jag vet inte. Det är just det som är så förbannat frustrerande.
- Kan förstå det.
- Kan du förstå hur det känns att stå i ett hörn och ha en pistol riktad mot sin tinning?
- Nej. Jag tänker inte så.
- Jag står bara och väntar på att han ska trycka av.
- Sluta nu.
- Det är precis så det känns. Och det värsta är att han redan tryckt av. Jag hörde inte själva smällen, men det behövs inte. Jag känner att det är någonting som gått av där inne. Min hjärna har blivit stukad på något vänster.
- Thess, skärp dig! Jag känner ingenting av det du säger. Jag känner mig helt vanlig. Hur kan du känna så, då jag inte känner av det?
- Vad ska jag säga då? Ska jag ljuga för dig och säga att det är fint? Inte vet jag. Kanske är du skyddad.
- Nej, det behöver du inte. Måste du vara så jävla dramatisk jämt?
- Jag är drama och teater, herregud!
- Om du säger det så. Själv tänker jag sitta här i godan ro med min bok och vänta tills det börjar växa mossa på mig. Du kan sätta dig här bredvid, om du vill.
- Jag vill inte sitta på en jävla sten. Ibland känns det som att du inte känner mig.
- Ibland gör jag inte det är jag rädd. Även fast jag skulle vilja.
- Varför kommer du inte närmare då?
- Jag vågar inte.
- Varför?
- För att jag är trött på dig. Samtidigt som jag inte är det. Du är så levande. Så död på samma gång.
- Va?
- Du finns, samtidigt som du inte gör det. Du tillåter dig inte att finnas.
- Jag känner mig förbannad på allt. Precis allt. Jag är rädd att bli ensam. Om du lämnar mig, så har jag verkligen ingen. Förstår du?
- Jo. Men jag kan inte lämna dig, Thess. Det är omöjligt. Du finns i mig. Du är mig.
- Vi är varandra.
- Precis. Alltså kommer jag inte försvinna. Jag lovar dig.
- Hur kan man lova något sådant?
- För att jag vill ha dig.
- Vill du ha mig?
- Ja.
- Det där tror jag inte riktigt på.
- Du behöver inte.
- Det finns inga garantier. Inte för någonting.
- Nej, det är precis det som är meningen.
- Meningen med vad?
- Att leva såklart.
- Hur gör man det? Kan du berätta det för mig?
- Man tillåter sig själv att finnas. Du får finnas. Du har inte förstått det än bara.
- Du är som en jävla sketen poesibok, vet du det? Jag får inte direkta, raka svar. Var lite konkret?
- Jag är ledsen, Thess. Men jag är faktiskt inte konkret. Jag är invecklad och smått sexistisk.
/20 november 2011.
Den senila mannen i jakt på mening i vardagen.
Jag var ute med hunden tidigare idag. Då mötte jag samma gubbe två gånger. Han upprepade det han sa den andra gången jag mötte honom. Jag tror att han var senil. Särskilt gammal var han då i alla fall inte. Som sagt, allt det där magiska du aldrig får se någon annanstans får du se i Jordbro.
- Nämen vilken fin hund du har!
- Visst är hon!
- Ovanliga färger. Har jag aldrig sett.
- Nej, det kan jag förstå. Det är ganska..
- Jag hade hund sextionio, i början av sjuttio talet.
- Jaha, vad kul!
- Visst var det så. Det var så att jag hade en schäfer, men jag kunde inte ha kvar henne tyvärr. Hon krävde mer än vad jag trodde att hon skulle göra.
- Jaså.
- Ja, men hon var så fin så fin! Pälsen.. Du skulle sett den!
- Jaha.
- Du förstår, hon hade så fin päls. Vacker, ja, vacker var hon!
- Vad fint.
- Så stolt jag var när jag var ute med henne! Och som människor kom fram för att prata och klappa, ja, du skulle varit med! Sedan skaffade jag mig en annan hund. Jag kunde ju inte ha kvar henne. En mindre. Någon blandras av något slag.
- Blandras?
- Den krävde inte lika mycket. Jag vet inte riktigt vad det var för en som jag skaffade.
- Vad bra då. Att du..
- Javisst serru! Fast den minde hunden hade varit hos en annan familj i två år. Han hette Todde. Jag köpte grisen i säcken ändå var jag nöjd. Lite jobbig var han dock. Lite svår att gå ut och gå med. Han skulle efter löptikar och ha sig. Inte lätt.
- Nej, det kan det ju inte varit. Har..?
- Jag brukar alltid gå den här rundan. Av gammal vana. Ja, du förstår det är tryggt. Du får passa hundbajsen där borta. Jag såg en stor hög. Inte kul att kliva i det inte. Se upp säger jag bara. Ta väl hand om taxen. Den är värd mer än du tror. Och int kommer du glömma den heller. Hej med dig!
- Hej hej..
/17 november 2011.
Den arga Hemmafruns återkomst.
Min karl Mats var otrogen mot mig i sjutton år. När han var femtiofem lämnade han mig för en tio år äldre man. Det var honom han hade vänstrat med i så lång tid. Jag var utom mig av oro. Han sa att jag inte längre var lika fin. Att mina bröst hängde och slängde. Att han inte uppskattade att dom slog mot honom när vi låg med varandra i våran gemensamma bädd. Att det påminde honom om en ko på grönbete utan mål och insikt. Jag blev helt förkrossad. Visste inte vart jag skulle ta vägen. Så jag ställde mig och diskade. Jag var rasande. Ja, rentutav förbannad. Vad skulle Mats göra med en man som dessutom var tio år äldre? Han jämförde mig med honom. Det var jag alldeles säker på. Mats tog sitt pick och pack dagen därpå. Jag frågade om han inte kunde bli min inneboende, så att människorna på stan inte skulle börja prata. Jag tycker inte om rykten. Har aldrig gjort. Och jag är ganska säker på att jag inte kommer börja göra det efter detta som skedde den där tisdagsmorgonen i november. Där stod han, min gamla Mats. Som nu var ny. Numera var han en sådan där "rövknullare" som ungdomarna säger idag. En stor, fet "bajspackare." Vart skulle jag lägga all min nyfunna information? Mina väninnor skulle inte tro mig. Dom skulle gissa på att jag fått en blackout. Eller så skulle jag bli utstött av mina väninnor och därmed är jag ute ur vår gårdsklubb endast för kvinnor. Jag kunde inte tänka mig nåt värre. Mats han skrattade och sa, där på farstukvisten den morgonen, att jag inte skulle oroa mig. Att han hade varit tillsammans med den andra mannen länge nu, och att han inte skulle ångra sig. Han var trött på mina infernosamtal. Han var trött på att jag jämt skulle stå vid disken för att sedan ställa allt prydligt på rad i köksskåpen igen. Han var trött på min duktighet som aldrig fick ett slut. Han hade längtat efter fart och fläkt, sa han. Och så sa han hejdå. Men innan det frågade han om jag inte tänkt att hoppa över till den andra sidan. Han menade såklart bögträsket och flatstimmet. Det var faktiskt mycket trevligare, menade han. Jag förstod inte riktigt Mats där. Han som alltid haft sådana fördomar och jämt pratat en massa strunt om homosexuella män. Lesbiska var han däremot överförtjust i. Numera visste jag att han bara låtades så att jag inte skulle komma på honom med den andra mannen. Usch, som jag skämdes! Hur skulle jag göra nu? Ella kom varje fredag och åt middag tillsammans med oss och hon tog jämt med sin man Börje. Ja, ibland ställde vi till med världens fest för våra feta och odugliga män! Efter några veckor slog det i alla fall slint i min igengrodda hemmafruskalle och jag hade aldrig någonsin tidigare känt att något sådant var på gång tidigare. Jag hade hört att Tanja, en av grannfruarna som hade blivit väldigt tight på sista tiden med Mats och hon berättade för mig om de båda "bajspackarnas" adress. Jag kunde inte hålla mig och åkte genast dit med Mats skitiga kalsonger. Jag fick tag på ett tiotal till antalet och jag var mycket nöjd med min insats. Jag var så van att plocka upp hans kalsonger sedan tidigare, då han tyckte ha sin fulla rätt att kasta dom på golvet. Vem fick plocka upp dom, tror ni? Givetvis var det jag. Jo, så att.. Jag tog med kalsongerna och tog bilen och åkte iväg. Jag såg in i den andra mannens fönster vad som var på väg att ske. Dom skulle precis till att ha riktigt hårdkokt sex när jag plingade på dörren. Jag fick ett utbrott när jag såg vem det var som öppnade. Det var Ellas man Börje! Och jag som stod där med kalsongerna.. Vad skulle jag nu göra? Inte hade jag i min vildaste fantasi trott att det skulle vara Gösta han hade haft i sjutton år! Jag kastade upp kalsongerna i luften, likt konfetti. Och så tog jag upp en av kalsongerna och svingade dom över huvudet, likt ett lasso. Jag var riktigt förbannad där och då. Jag skrek att Börje, inte kan väl du hålla på med min man! I sjutton år har ni haft nåt mer än bara gemensamt och det är väl fan inte för väl! Sedan tog jag ett par kalsonger i munnen och bet av en riktig munsbit och svalde resten. Börje stod som förstenad. Därefter kom Mats rusande och frågade vad i järnspikar! Ja, det borde väl du veta, din lilla bögstackare! Skrek jag och morskade upp mig riktigt ordentligt. Jag var inte färdig än, åhnej det var jag ej! Har du någonsin tänkt på din son, Mats? Morrade jag. Var det kanske meningen att det var han som skulle komma på dig i sänghalmen med den där förbaskade bocken? Wilsson har vetat om det länge. I några år. Han har accepterat min status och sagt att det är okej. Och så lovade han, ja vi svor en ed till och med att han inte skulle säga något. Han lovade. Och det verkar som pöjkvaskern har hållt det han lovat. Sa Mats och höll Börje runt axlarna. Strax efter slickade han honom i örat som en klen tröst mot den förbannat oartiga kärringen som var jag. Nej, nu får det vara nog. Sa min överhettade hjärna. Det här är ju bara för mycket. Jag rusade till bilen och rivstartade Mats bil som han hade på avbetalning hos Volvo. Jag gasade utav bara fan och körde in i Börjes garage. Det blev ett hål och jag tror att hans bil gick söder utav bara farten och av min evinnerliga kraft. Kvinnokraft. Men.. Kom jag plötsligt på. Vart är nu Ella om Mats har invaderat deras genemsamma sommarstuga som jag inte vetat om? Nä, nu fan! Tänkte jag. Jag måste ha tag på Ella så sköter vi detta själva. Vi tar eländet i våra egna händer. Mig är man inte otrogen mot i sjutton år helt utan vidare! Jag hörde inte särskilt mycket där i bilen, eftersom jag gasade så dant, men jag hörde att Börje skrek och grät över att hans älskade Saab hade gått till spillo. Rätt åt honom, tänkte jag då jag rivstartade upp grus på deras nu gemensamma gräsmatta. Sedan åkte jag därifrån med ett leende på läpparna. Jag bestämde mig för att åka förbi Statiol och köpa en saftig french hotdog. Det hade jag inte fått äta för Mats på jag vet inte hur länge.. Han bekymrade sig jämt över mitt kroppsfett medans han kunde stoppa i sig hur många korvar som helst. Men, tänkte jag, om det är någon som ska få den karln att sluta äta korv, så är det jag.
/31 oktober 2011. (Inspirerad av alla skitdåliga serier för hjärndöda i Hemmets Journal. Vi kvinnor ska inte lägga oss. Vi ska gasa.)
Mina betongväggar kan icke rubbas.
Du har ditt rosa fluff,
Medans jag har mina betongväggar.
När du väljer balklänning och svingar dig
framför spegeln,
Försöker jag ta mig ut med hjälp av
mina söndertrasade fingrar.
Hos mig flödar inte alkoholen som
den så vackert gör hos dig,
För mig har vatten alltid varit tjockare än blod.
En tragisk tragedi finns inte plats i din
glittrande flärd av drömmar och hoppfullhet,
I mig den bosatt sig.
Du väljer och tror att det finns en speciell,
Som så rart väntar vid vägens ände,
Jag splittrar och krossar den illusionen
för jag vet att ingen väntar mig.
Jag ber dig,
Kära du,
Kom inte närmare än du
redan gjort.
För närmare än såhär kom du inte.
/12 november 2011.
Innan du tar livet av dig, varför inte upptäcka nya sidor hos dig själv som du inte visste om?
- Jo, det är en konstig sida på internet.
- Ja. Och du vet att man för en massa sjuka diskussioner där, va?
- Jo, tack. Är själv medlem men har aldrig startat nåt.
- Jag är inte medlem. Men ibland är jag inne för att kolla, liksom.
- Okej.
- Då var det en användare som ville ta livet av sig. Ville ha lite handfasta tips.
- Jaha.
- Ja, och då fick han massa svar.
- Vad sa dom då? Det gamla vanliga?
- Nej. Faktiskt inte.
- Vad sa dom då?
- Jo, det var en som gav tipset att han kunde råna en bank, exempelvis.
- Varför?
- Jo, då kunde han ju hitta sidor hos sig själv som han inte tidigare visste om.
- Kan han inte göra nåt bra istället?
- Jo, det tyckte jag med. Sedan gav han tipset att han kanske skulle kunna sitta i fängelse en tid.
- Är det inte bättre att ta sig i kragen och faktiskt ta livet av sig då, istället?
- Jag vet inte. Har inte tänkt så långt.
- Nej, jag kan förstå det. Har användaren tagit sitt liv än?
- Nej. Jag kollade upp det. Han hade senast i förrgår startat en ny tråd om att han ville lära sig norska.
- Ja, då är han uppenbarligen på en ny väg och vandrar.
- Antagligen. Han var också inne på att dreja vaser och sådant.
- Då kanske han fick lite handfasta råd, ändå. Fast åt andra hållet, så att säga?
- Alltid är det någon som ser en när man mår dåligt. Jag tycker det känns bra, ifall jag skulle hamna där själv.
- Det tror jag inte.
- Man kan aldrig veta så noga. Jag tänker ha alla ventlier öppna ifall det skulle inträffa.
- Ha det. Man vet aldrig.
- Nej. Livets vägar äro outgrundliga.
/11 november 2011.
Ni kan ta min kropp. Aldrig min själ. Hähähähähä.
- Men tyst med dig!
- Vad spelar det för roll?
- Dom är oss på spåren, fattar du inte det?
- Vi är redan rökta. Inse. Whaowhaowhao.
- TYST!
- WAOWAOWAO.
- HÅLL TYST!
Det knäpper i väggarna. Misstänkt likt någon som river ned tapeter.
- Hahahahahaha nu är dom här!
- ...
- Thess, dom är här för att hämta dig nu!
- Så du menar att dom skulle låta dig gå fri?
- JAG HAR INTE GJORT NÅT!
- Nej och det har INTE JAG heller.
- HOHOHOHOHO!
- Snälla, kan du vara tyst i två minuter?
- DU HAR INGEN CHANS!
- Nej, inte du heller eftersom du verkar VILJA bli upptäckt.
- HAHA, ÄNTLIGEN HAR DU INSETT!
- Vart har du fått all luft ifrån?
- Vad menar du?
- Ja, du brukar inte sitta och tjoa på det här viset. Inte likt dig.
- Du drömmer. Det är inte samma sak som i vaket tillstånd.
- Kan jag inte få vakna nu då?
- Nej. Drömmen är inte klar än.
- Nähä.
- HEHEHEHEHEHEHE!
- Du är jävligt störande, vet du det?
- Är jag inte.
- Jo, det är du. Jävligt.
- WOHOHOOOOOOOOOOOOOO!
Ett brak hörs.
- Fan. Nu är dom här.
- Ja. Nu är det dags.
- Ska du bara sitta här, helt jävla jättelugn?
- Kan du skriva upp.
- Jag tar fönstret i alla fall. Du kan sitta här som någon jävla Ghandi.
- Abra då?
- Henne tar jag under armen.
- KORV!
- Javisst, du. KORV!
- FALUKORV!
- Vi syns i nästa liv då. Tjingeling!
- Hej med dig, DITT JÄVLA AS!
/11 november 2011.
Jag & HusmorsHitler (1)
- Har vi bestämda platser?
- Jag sitter alltid där.
- Jaha.
- Res dig!
- Men..
- Jag sa RES DIG!
- Haha.
- Det är MIN plats. Sitt inte och skratta!
- Jag visste inte att..
- Är du blind?
- Inte vad jag vet.
- Utmana inte ödet, fröken lilla..
Så rusar hon upp för trapporna. Ropar efter sin toffelman och skriker att jag har dörren till höger.
Om natten då andra sover drömmer jag.
Jag är ute med min dotter. Vi är ute och går. Det är snö ute. Man får pulsa fram. Jag har ont i knäna och dotter min kommer inte riktigt fram. "Bär mig!" Ber hon och jag säger "Nej, du har egna ben att gå på." Hon nickar och försöker ta sig framåt trots att hon helst av allt vill vara nära. Plötsligt ser jag att det är nåt grått som rör sig där framme. "Mamma, vad är det där?" Säger lillan och jag vet inte riktigt vad jag ska säga. Jag vet inte vad det är. Jag vet bara att det är nåt stort och att det inte är så värst bra. Hon ber mig återigen att bära henne, men jag säger nej. Hon börjar gråta, ändå fortsätter hon vara tapper. Hon ska framåt. Jag följer efter. Det gråa kommer närmare. Har fått vittring och tänker ta det som ska offras. Närmare, närmare, närmare. Det är en varg. Jag får panik men vet att vi inte kommer komma någonstans. Vi är omringade av snö. För mycket snö, dessutom. Vargen morrar. Ställer sig i försvarsställning. Jag har gett upp. Jag vet att det inte är någon idé. Han har bestämt sig och tänker inte skona vare sig mig eller min dotter. Han får tag i min avbild och sliter tag i hennes arm. "Hoppas han bara får fingret, och att hon sedan får gå fri." Är min första tanke. "MAMMA!" Skriker min vackraste i hela världen. Jag står handfallen. Kan inget göra. Jag ger mig inte in i det som slits itu. "MAMMA! MAMMA!" Hon skriker ett tag till. Sedan blir det tyst. Jag ser att snön har fläckats röd. Jag är inte ledsen. Jag vet bara vad jag förlorat. Vargen stannar upp. Ser på mig. Visar tänderna. Jag vet att det är dags att gå. Han ber mig. Jag gör som han säger. "Älskling, jag hämtar dig sedan." Viskar jag och pulsar iväg i min dotters små tappra fotsteg.
Stora delar av min familj är fast i en källare, på obestämd ort. Jag står och skriker och ber dom lyssna på mig. Johan och Henrik skrattar åt nåt kul i en motorcrosstidning. Pappa står och beundrar ett träd. Mamma står och stirrar rakt ut i tomma intet. Göran står i bakgrunden med suddigt ansikte, han är inte med i vad som händer. Mormor står och ojar sig över att hon måste hem till Gert. Han kan inte laga mat själv och behöver en matlåda tills imorgon då han ska iväg till jobbet. Morfar står bredvid med armarna i kors (som förövrigt har varit död i 17 år nu) och skakar på huvudet och står och ser på mig. Han är den enda som lyssnar.
Mardrömsnatt två / Hissen.
Jag och en kille som också bor här i huset hejar på varandra då vi båda ska samåka hissen som ska ta mig upp till tredje våningen. Den hinner inte dit. Helt plötsligt stannar hissen och både jag och killen tittar på varandra. "Vad händer nu?" Ropar han. Jag är lugn. Vet precis vart vi ska hamna. Jag blundar. Hör sedan ett muller som kommer ovanifrån. Hissen börjar åka nedåt, i en rasande fart. Jag försöker påminna mig om hur man ska ha armarna och benen då man är på väg nedåt. Jag minns inte. Det går för fort. Killen skriker. Jag är tyst. (Försöker jag spela lite hjälteaktig? Inte likt mig.. Haha!) Hissen brakar ned i källaren. Jag slår i huvudet. Killen svimmar och ligger medvetslös på golvet. "Hur i helvete ska jag göra nu?" Är min första tanke. Jag går ut ur hissen och ska just till att springa upp för trappen då killen skriker. Jag springer ned igen. "Såg du spindeln, Thess?" Skriker han. "Den är skitstor och satt i ena hörnet. Hur kunde du missa den?" "Jag har inte sett någon spindel." Sa jag och hjälpte honom upp. När han väl är på benen får han panik eftersom han inte kan släppa spindeln ur tankarna. "Den var STOR!" Skriker han och rusar runt i källaren. Jag börjar gå upp för trapporna och han skriker "LÄMNA MIG INTE HÄR!" "Men ge dig, kom med då?" "Jag är RÄDD!" Gastar han. "Gå före mig i trappen då, så går jag sist?" Försöker jag lugna honom.
Jag vaknade med huvudvärk och var tvungen att gå upp fyra på morgonen och ta en alvedon. Det kändes inte som att jag hade sovit på hela natten. Hela tinningen dunkade.
Mardrömsnatt tre / Det där vi ber om men aldrig får.
Jag hade just setat och skrivit vid datorn då jag känner nåt vid mina fötter. Det var inte Abra. Det var nåt mycket större. Det kändes bekant på nåt sätt. Jag reste mig upp och såg att det var jag som låg där. Jag tittar mig själv i spegeln och upptäcker att jag finns. Men ändå inte, eftersom jag faktiskt ligger där död. Plötsligt kommer en man in i rummet. Jag tänker inte på vem det är, eller vad han gör i själva sammanhanget. "Kan inte du hjälpa mig ta bort henne?" Ber jag. "Nej, det kan jag inte. Det är bara du som kan." Säger han och ser lite småbekymrad ut. "Jag kan inte bära allt det där, det är för tungt." Försöker jag. "Jag kan då inte, i alla fall." Förtydligar han. Jag börjar gråta, känna mig allt mer frustrerad. Vart ska jag göra av mig själv? "Jag kommer börja lukta snart. Om några dagar. Kanske imorgon." "Så sant." Ler han. Inte kommer han hjälpa mig. Jag fortsätter gråta och gör små kvidande ljud som kan göra den starkaste vek. Där ligger en kropp, den som varit jag hopkurad i fosterställning. "Snälla, snälla. Hjälp mig! Jag behöver din hjälp!" Försöker jag en sista gång, i hopp om att jag nu träffat en öm punkt. Herregud, jag ligger ju bara där? "Tyvärr." Blir hans slutgiltiga svar. Jag stryker mig själv över håret och stänger ögonlocken.
Fråga mig inte hur jag kommer ihåg mina drömmar. Jag gör det bara, har alltid gjort. Det är inte första gången jag skriver ner dom. Det är fint att ha drömmar i fickan. Även fast dom flesta vill glömmas bort eller dammas in i hörn.
/6 november, 7 november, 8 november 2011.
*Om att inte längre vara med.
Mina tankar snurrade i mitt huvud, byttes ut mot nya. Hastigt. Vad är det jag går och grubblar på egentligen? Jo, *Om att inte längre vara med. Det var en tanke som återkommande flyttade in. När jag gick runt i lägenheten snurrade den. När jag stod i fönstret och blickade ut sa den "hej, här är jag igen." När jag skulle gå och lägga mig la den sig bredvid mig och sa inte god natt. Jag vände och vred på mig, försöke hitta kalla punkter under kuddarna. Jag vaknade och vände täcket rätt. Ingenting hjälpte. *Om att inte längre vara med höll om mig hela natten. Han försökte komma in i mig, men där satt jag stopp. Bredvid är för mycket, för nära. Jag ville få bort honom. Jag ville inte ha honom där. Hur jag än försökte knuffa ur honom, mota ut honom genom det öppna fönstret och be honom att jag inte är den rätta, lyssnade han inte. Jag försökte, men han ignorerade. Han låg kvar och höll sin arm om mig. Kysste mig i nacken.
Jag är rädd att *Om att inte längre vara med kommer följa mig ett tag. Han kommer vara artig, ta för sig och fråga om min väska är för tung. Han kan ju bära! Jag kommer att gråta, be honom sluta och bli en annans offerkofta. Han tycker jag är löjlig och frågar om jag vill ha nåt att äta. Jag erkänner att jag är hungrig, men inte på samma sätt som honom. *Om att inte längre vara med tänker på mat. Jag tänker på kärlek.
/20 augusti 2011.
Detsamma.
- Varför skulle jag se dig, då du inte ser mig?
- Ser du vad jag begär?
- Vad är det du vill att jag ska se?
- Jag är naken, är du helt jävla blind?
- Det där är bara en kropp.
- Hur fan kan du säga så?
- Jag säger vad jag vill.
- Är du inte ens kapabel till att knulla längre?
- Vadå knulla, är du ute efter sex?
- Att älska. Jag vill älska.
- Älska med någon som kan älska då. Jag är inte förmögen till sådana känslor.
- Du var, erkänn, du var!
- Jag var möjligtvis, men inte nu längre.
- Du är en jävla man, visa vad du går för!
- Jag må vara en man. En ointresserad man. Flytta på dig!
- Du är ingen man!
- Om du säger det så.
- Men säg nåt då, din jävel!
- Jag vill inte ha dig i mitt område. Gå.
- Jag tänker inte gå förens du visat vad du går för. Inte innan dess.
- Jag ber dig. Gå.
- Visa då, visa vad du går för!
- Jag tänker inte visa dig nåt. Om du inte går nu har du ingenting att komma tillbaka till, hör du det?
- Älska med mig! Hur jävla svårt kan det vara? Visa att du är en man, du som säger att du är en. Visa vad din förbannade manlighet går ut på!
Så han gick fram till henne. Tog sina händer runt hennes nakna hals och vred till. Han ville ha tystheten. Nu ägde han äntligen den. Problemet var bara vart han skulle gömma kroppen. Det får jag ordna vid ett senare tillfälle, tänkte han och satte sig återigen i sin fotölj med sitt vinglas och sin tidning. Nu är det värsta över, sa han högt och förde glaset mot munnen.
Han med gitarren.
Att meddela döva människor är som att dansa framför en blind.
utan att städa?
Varför klev du in
utan att knacka på?
Varför lånade du mig
för att sedan lämna tillbaka mig,
då det var meningen att jag skulle bli din?
Varför gick du utan
att säga adjö?
Du lyste,
min finaste,
och nu är lyset släckt.
/9 september 2011.
