!MONSTERKABINETTET

Han står och skrattar åt sig själv i spegeln. Ett högt, gällt skratt. Han kan inte sluta. Han bara fortsätter. Han tycker inte att han ser nåt roligt. Men han har bestämt sig för att skratta. Han tror innerst inne att det kommer lösa sig då, bara han skrattar och tycker the fucking life is plastic fantastic. Han greppar tag om mormors gamla pelargon och kastar den på golvet så det bara blir skärvor och jord kvar. Han tar tag i pelargonen och biter i den. Han säger högt för sig själv "Vad gott det var!" Och så skrattar han lite till med munnen full av jord.

Han bestämmer sig för att gå ut en sväng i trädgården och kasta ett öga på grannarna som bor precis intill. Vädret är fint och soligt. Det är så soligt att han bestämmer sig för att ta av sig alla kläder och endast sätta på sig fjolårets vintermössa. Den är ful och har tofsar som hänger långt ned på bröstet på honom. Även en oformlig tofs är ditsatt mitt ovanpå mössan, som ett rop på hjälp. Eller kanske högre makter. Han håller ett stadigt tag om pelargonen, rädd för att han ska mista den. "Nejmen TJENARE! Det var då fan inte igår!" säger han glatt med munnen full av jord och rester av det som en gång varit en pelargon. Grannen som är i full färd att dricka kaffe under sitt blåvitrandiga parasoll sätter i halsen och svimmar. Han landar med huvudet på bullfatet. Hans fru som sitter bredvid med handen på hans lår får en chock och hämtar häcksaxen. Hon kom just att tänka på rosorna som skulle behöva få sig en rejäl omgång. "Behöver hon hjälp?" frågar han med munnen full av pelargon. Frun är paralyserad. Hon klipper och klipper och märker inte att hennes fina, dyra rosbuske håller på att förvandlas till enbart en buske.

Pelargonen är slut och han känner att det inte räcker. Hans hunger är ännu inte mättad. Det är något mer, något som han inte kan sätta vare sig fingrar eller tår på. Han ställer sig framför spegeln igen och fnissar förtjust. Tänderna är alldeles svarta på honom, vilket gör att han skrattar ännu lite högre. Lite mer "muhahaha" aktigt. Hans ögon lyser i det inte så upplysta rummet. Han saknar någon att prata med. Någon att dela vardagen med. Någon som hjälper till med disken då han själv vill ta sig en liten funderare på toaletten. Han är ensam och det vet han mycket väl om. Jorden knastrar mellan hans tänder. Han gnisslar lite med dem. Skrattar lite. Fräser lite mot spegelbilden som dränks av brunt saliv. Han torkar bort det med kalsongerna. Kalsongerna kastar han ut genom fönstret. Kalsongerna hamnar på grannens balkong och det märker grannen och skriker. Grannen skriker och skriker och skriker. Han blir förnärmad. Undrar vad i helskotta som är fel. "NEJ NU FAN KARLSSON, NU RÄCKER DET! NU FÅR DU BLI MEDLEM PÅ MÖTESPLATSEN INNAN JAG SKJUTER DIG HÅRT I KNÄSKÅLEN MED MIN NYINKÖPTA BAZOOKA!" Han går genast ned och ber om ursäkt så hemskt mycket. Och så frågar han om inte grannen har en slurp kaffe över sedan i förmiddags. Han hörde nog minsann att kaffebryggaren gick på för fulla muggar där nere. Sedan fikar dom tillsammans och äter gurka med guacamole och tillsammans med det hallonsoda. De skrattar och har det trevligt. Tillsammans, och inte ensamma.

/30 januari 2012.

Hon står och diskar. Visslar lite förläget. Han sitter och skär champinjoner i små, små delar. Några kastar han på golvet i hopp om att dammsugaren snart kommer fram av sig själv. Någon gång lär den ju komma ut. Den har inte sett soljus på tre månader och hungern lär snart vara övermäktig för den stackarn. Det har varit en lång dag. Det har varit en kort dag. Det har varit en varm dag. Det har varit en kall dag. Hon slutar vissla tvärt. Han ser på henne och intar en frågande position.

- Varför blev det sådär fel?
- Vadå fel?
- Varför gjorde du som du gjorde?
- Jag har inte gjort nåt.
- Jo, det har du. Minns du inte?
- Nej.
- Kom igen nu!
- Du kan inte tvinga ur mig nåt.
- Jag kan dra ut orden ur käften på dig. Bara du sitter still.
- Jag sitter aldrig still.
- Nä, det är just det som är problemet.

/30 januari 2012.

- Vet du?
- Nej, vadå?
- Jag kan gå precis hur långt som helst.
- Hur långt har du gått som längst då?
- Till stjärnorna och tillbaka.

/30 januari 2012.

"Jag älskar dig."
"Schhhh, säg inte sådär!"
"Jo, men det är sant."
"Skärp dig!"
"Varför skulle jag ljuga för dig?"
"Varför inte? Du har ju chansen?"
"Jag är ärlig. Alltid."
"Hur ska jag kunna tro på det?"
"Lita på mig bara."
"Man ska inte lita på folk hur som helst."
"Jag lovar att du kan lita på mig."
"Du lovar ingenting!"
"Se på mig, Thess. Ser jag ut att ljuga?"
"Nej, men det sägs ju att skenet bedrar."
"Gå och lägg dig, du är trött och det är en dag imorgon också."
"Du säger det?"
"Ja, det säger jag. Så säger jag precis just nu."
"Om du säger det så.."
"Godnatt älskling."
"Godnatt med dig. Vi ses imorgon."
"Klart att vi gör. Mig blir du inte av med."
"Aldrig?"
"Nej, aldrig."
"Okej. Då säger vi så."
"Gör inget dumt nu."
"Nej, jag ska sova bara. Det är ingen fara med mig."
"Säkert?"
"Ja, helt säkert."
"Bra. Jag älskar dig. Godnatt."
"Och jag dig. Godnatt."

/30 januari 2012.

Du var ivrig.
Försökte dig
på allting.

Men dina
axlar
klarade inte
min tyngd.

Du tappade
mig,
när du lovat
att
hålla mig.

Du misslyckades.

/1 februari 2010.

Du drar och sliter i min kropp.
Du kan inte låta bli att röra.
Du stoppar in ditt finger i mitt hål,
och vrider.

Jag skrattar och ser att dina ögon
blir svartare.
Men du ger dig inte,
släpper inte taget.
Du fortsätter.

När jag spelat död i två sekunder
doftar du på mitt heliga,
och biter.

Känslan av utanförskap
går inte att beskriva.

/29 mars 2010.

Snälla, gå ingenstans.
Stanna här hos mig.

Res dig inte upp,
vi kan ligga här ett tag till.

Jag vill vara med dig,
om så bara för en stund.

Älskling, snälla stanna här hos mig.
Gå ingenstans, ♥

/16 januari 2012.

"Gumman, vad är det som är fel?"
"Inget."
"Jag ser ju att det är nåt."
"Kan du väl inte."
"Jo, det kan jag."
"Tror jag inte på."
"Gumman, du kan prata om allt med mig. Det vet du. Visa mamma nu."

Så jag visade. Och hon började gråta.

/10 januari 2012.

Där stod han. Han som jag väntat på. Ivrigt knackade han på dörren. Oroligt ropade han mitt namn, frågade vad det var med mig. "Varför öppnar du inte?" Skrek han. Och så började han gråta. "Vill du inte ha mig här?" Snyftade han. "Nej. Gå." Var det enda jag fick fram. "Jag har väntat på dig, och nu när jag väl står här så öppnar du inte!" Jag fick inte fram ett ord. Jag ville inte öppna, för det skulle göra för ont. Jag ville inte att han skulle stå där utanför och gråta. Jag visste inte hur jag skulle få tyst på honom.

"Älskade, jag rymde från allt för din skull. Öppna nu!" Han lutade sig mot dörren och började dra i brevinkastet. Jag hörde hur han andades. Ansträngt. "Om du inte öppnar nu vet jag inte vad jag kommer ta mig till." Han pratade genom brevinkastet. Jag kunde inte låta bli att göra honom illa. "Efter alla år, är det verkligen så dags nu? Vad vet du om mitt nuvarande liv? Du har inte hört av dig! Jag visste inte att du lämnat stan, jag fick reda på det genom dina vänner. Du sa ingenting till mig personligen! Du försvann bara en dag och sedan fanns du inte mer."

Jag hörde hur han tog ett skälvande, djupt andetag för att sedan ta sats. "Det var aldrig meningen att såra dig så. Det var aldrig meningen att jag skulle lämna dig i det tillstånd du var i. Det var aldrig med mening att jag skulle lämna dig åt gamarna. Finaste, lyssnar du på mig nu? Jag har saknat dig så det gjort ont. Jag har tänkt på dig varje dag och har inte kunnat släppa dig. Varför tror du att jag kom hit? Varför tror du att jag sitter här utanför och pratar in i ett brevinkast? Lyssna nu, älskling. Jag gör allt! Bara du öppnar dörren!"

"Om jag säger att jag inte vill öppna? Om jag säger att jag vill att du ska vara där utanför, att du inte får komma in. Jag vill inte släppa in dig, du har fått härja runt här för mycket. Jag har ingenting att säga dig, så det är bäst att du går och det jävla kvickt!" Jag hörde hur min röst brast. Att jag talade osanning. Att jag väntat på honom och lovat mig själv att alltid ha dörren på glänt för honom. Jag lurade mig själv minst lika mycket som jag lurade honom.

"Thess, öppna nu. Snälla, jag ber dig! Du vet mycket väl att jag skulle kunna sitta här hela natten och vänta på dig. Du känner mig." Jag kände honom. Hade gjort det i många år. Han hade varit min kärlek, mitt universum, mitt allt. Och sedan försvann han. Utan att tala om det.

Plötsligt hörde jag hur han började skriva. Det raspade mot pappret och jag hörde hans hjärta slå. När han var klar öppnade han återigen brevinkastet men kom nu inte tomhänt. Ned på marken singlade en papperslapp ned. "Jag älskar dig" stod det.

Så jag öppnade dörren.

2011 / 2012.

Min kropp dras till hans.
Den dras ned mot marken och jag kan inget göra än att bara följa med.
Följa med nedåt.
Han säger inget. Inte jag heller.
Det behövs inte.
Jag förstår likaväl ändå.

/10 januari 2012.

"Ska vi dansa?"
"Nej."
"Jo, kom igen!"
"Aldrig!"
"Snälla?"
"Nej sa jag."
"Jo, jag vill så gärna!"
"Inte jag för jag har annat för mig."

/10 januari 2012.

Jag lyssnar på Patric Isakssons Ruta 1 där han sjunger "Vi. Vi kunde inte se. Vi kunde inte ta oss tillbaks till ruta 1. Tiderna förändras, så står man plötsligt där och letar efter nån som man kan hålla kär." Haha, öh?

"Kom igen nu, upp med dig!"
"Jag vill ligga här."
"Det duger inte!"
"Jag trivs."
"Rör på dig nu!"
"Varför kan inte du bara hålla käften i fem minuter?"
"För att jag har fullt upp med att försöka få upp dig."
"Sluta med det då. Gör nåt annat istället."
"Jag slutar om du lägger av med att tycka synd om dig själv."
"Vadå tycka synd om? Det är inte synd om mig. Har aldrig varit."
"Varför ligger du då här?"
"För att jag trivs, sa jag ju."
"Du kan inte trivas här. Ingen gör det."
"Jag är inte som alla andra."
"Nej, uppenbarligen inte."
"Gå och köp en korv eller nåt."
"En korv?"
"Och kom inte tillbaka."

/6 januari 2012.

Är det såhär det känns?
Det var oväntat.
Lite ont gjorde det.
Är det såhär det ska
kännas när den efterlängtade
hamnar i nacken?
Tegelstenen har träffat mig relativt hårt.

"Den slår dig likt en tegelsten i nacken."

Ha ha ha ha.
Ha ha ha ha.

/6 januari 2012.

Vi träffades första gången när vi var tretton år. Hon var ljus, jag var mörk. Vi kompletterade varandra på ett sätt som inte alla förstod. Antagligen behövdes det inte heller. Huvudsaken var att vi förstod varandra. Det gjorde vi.

"Minns du att det första du gjorde när jag blev presenterad för klass 6D var att du garvade åt mig? Det minns inte jag. Du berättade det för mig i efterhand. Jag var nog för nervös för att ens komma ihåg det."

"Minns du när vi skickade lappar till varandra i skolan? När vi försökte gömma dem så gott det gick så att Eva inte skulle se det? Glitterpennor was the shit!"

"Minns du den där gången vi klippte våra luggar i din husvagn, så att vi skulle bli skitsnygga tills skolan skulle börja? Vi skulle börja i sjunde klass. Eller var det åttonde? Jag minns inte helt klart, det var ett tag sedan."

"Minns du när vi i smyg pekade finger åt Fitt- Rolf som var våran gymnastiklärare. Vi gjorde inte som han sa. Vi gjorde som vi själva ville."

"Minns du när du blev tillsammans med din första pojkvän? Hur rädd du var? När han skulle möta dig i korridoren och du försökte att smita undan. Det var svårt. Det var så avlångt. Jag som nästan fick knuffa ned dig för trappen då du fick höra hans röst. Jag tyckte synd om dig. Lite synd var det nog om honom också."

"Minns du när du fick provköra min moppe i Hasta, även fast du inte fyllt 15 än? När vi alltid tutade på huset närmast vägen och skrek BOMCHACKALACKA. Vi höll alltid utkik efter Trollet och vinkade alltid. Det var lite synd om honom. Vi trodde inte att han hade några kompisar så vi passade på att slå två flugor i en smäll."

"Minns du när Lunarstorm fortfarande fanns. När vi kunde sminka oss i flera timmar för att bli fina på kort. När vi gjorde filmer som aldrig las ut. När vi fotade med din halvdåliga cam, minns du det?"

"Minns du när jag blev kär i Blåbärspojken? Hur konstigt och fel allting blev? När du knåpade ihop ett politiskt korrekt sms som han sedan blev glad över och han frågade om vi kunde fika, minns du det? Som vi skrattade åt det där."

"Minns du när du berättade för mig att det inte fanns några ben i snoppen? När vi frågade ut killarna på MSN? En del blockade oss, men det gjorde oss ingenting. Vi skrattade bara."

"Minns du när vi var och besökte Tom Titts? När vi hittade en röstmojäng som förändrade våra röster? Vi vände och vred på knapparna och rattarna och mammorna höll för barnens öron."

"Minns du att vi hade Darin uppsatta på väggarna? Du gjorde så snygga kollage jämt. Du var duktig på det där med glitter."

"Minns du när vi köpte likadana tröjor i Nyköping när vi var hos min mormor en sommar och hälsade på? När vi fick sova i husbilen. Det var vårat eget lilla ställe det där."

"Minns du att du alltid somnade före mig? Jag skulle alltid prata inpå småtimmarna. Du var trött. Tillslut fick du säga åt mig att vara tyst. Då var jag det. Tillslut."

"Minns du när jag fick mitt moppekörkort? Jag sa att den första resan skulle gå till Ö&B och det gjorde den också. Där gick vi runt och luktade på billig parfym som luktade tonårshora. Där gick vi och skrattade och kollade in människor för att se om det var någon vi kände igen."

"Minns du när vi fikade på en parkbänk nära kyrkan? Vi delade på allt. Även på de torra gamla muffinsarna som legat på Konsum i två år för länge. Där satt vi, du och jag och pratade goja. Skrattade alldeles för högt."

"Minns du när vi sa det där för högt i korridoren? Hon vände sig om och såg på oss. Det var inte meningen att hon skulle höra det vi sa. Det gjorde hon ändå. Som vi skämdes. Och som vi skrattade när vi var på väg hem."

"Minns du att jag ibland tog moppen till skolan, även sent på hösten? Minns du att du såg mig genom den skitiga bussrutan och såg att det var jag? Jag visste att du satt där, i bussen och skulle vänta vid cykelstället på mig."

"Minns du när vi var ute och gick i snön? När vi gick den där kvällspromenaden innan vi skulle gå och lägga oss, kommer du ihåg den? Allting var så jävla vitt."

"Minns du hur vi skrattade åt KnappNytt? Som handlade om Darin och fjortisar? Vi som kunde den där fjortislåten helt utantill."

"Minns du när jag flyttade tillbaka igen? När du kom hem till mig på besök och namngav min katt. Kommer du ihåg? Vi lagade mat du och jag. Gjorde som vi själva ville. Det var ju mitt kök."

"Minns du när vi satt på det där fiket i stan och jag berättade för dig att jag skulle flytta till Stockholm igen? Jag kommer ihåg hur ledsen du såg ut. Jag minns hur lättad jag var över att äntligen få lämna småstan."

"Minns du när Stockholm tog allt det där som var vårt? Som ingen annan förstod sig på?"

/6 januari 2012.

Anledningen till varför jag skriver det här precis just nu är att mina tankar far runt som höstlöv. Kanske för att det är just januari, men mest för att jag saknar henne nåt fruktansvärt. En sådan vänskap hittar man bara en gång i livet, som hon sa till mig i ett brev. Vi hade så jävla kul, hon och jag. Vårat skratt tystnade aldrig. Hon såg mina upp och nedgångar. Hon följde alltid med och höll mig i handen, även om det ibland blev för läskigt. Hon fanns alltid där. Jag är väldigt, väldigt glad över att jag fick lära känna henne.

Nu hoppas jag på att jag kommer kunna somna. Jag behövde bara få ned det på "papper", och ja, nu är det här. Tonårsfasoner. Vuxna som skakade på huvudet och hötte med fingret. Vi bara skrattade. Och skrattade. Du kommer alltid att finnas i mitt, ♥

"Jag har alltid tyckt IKEA har sådan stil och smak. Lätt att bära med sig hem, full service. Jag har aldrig gått därifrån missnöjd. Aldrig."

"Det finns mycket bättre sätt än att kånka på möbler hit och dit!"

"Hur då menar du?"

"Det är under min värdighet att åka till IKEA och få någon färdigpackiterad BILLYS bokhylla. Har du inte sett hur gräsliga dom ser ut? Jag köper inte ens mina möbler själv. Jag låter andra göra jobbet."

"Vem gör det om inte du?"

"Min gammelfarfar. Jag hann tyvärr aldrig träffa honom i "livet" så att säga. Men jag nöjer mig gott och väl!"

"Va?"

"Allting går att få specialbyggt nu för tiden."

"(Nervös tystnad.)"

"Ja, du förstår idag finns det en specialbyggd gravsten med dörrklocka."

"Vad fan..?"

"Det är bara att plinga på. Gammelfarfar är gärna med på noterna. Han tycker till och med att det är kul."

"Är inte han stendöd?"

"Jovisst är han det. Men som vi brukar säga, bättre sent än aldrig!" (Han slickar sig om läpparna.)

"Hur kommer han upp därifrån?"

"Vi byggde till en specialhiss som gör att han får den hjälp han behöver för att ta sig upp."

"Jaha.."

"Och sedan går allt som smort!"

"Tittar inte folk?"

"Nejdå, han är inte speciellt uppseendeväckande. Jag har sett sönderarbetande nio till femmare som ser värre ut."

/6 januari 2012.