!MONSTERKABINETTET

Jag vill vara dig nära,
alldeles intill.

Jag vill se dig,
såsom du aldrig kan se mig.

Jag vill allt det där,
dela det med dig.

Alldeles intill vill jag höra hemma,
och ingen annanstans.

/18 februari 2012.

- Tycker inte du om mig längre?
- Nej, det har jag inte gjort på evigheter.
- Är du här för att krossa mig nu?
- Ja, och tränga in dig i ett hörn. Jag är ledsen, men jag måste.
- Det måste du inte. Du säger bara sådär för att göra mig ledsen.
- Nej, det gör jag inte. Jag vet att jag gör dig ledsen, men jag måste börja leva nu.
- Ja.
- Och det tänker jag inte säga förlåt för.

/18 februari 2012.

Hon sitter och försöker att läsa. Den andra kan inte hålla tyst och pockar på uppmärksamhet. Hon försöker att dricka the men den andra tar hela tiden koppen ifrån henne. Hon känner att hennes tålamod börjar sina och hon försöker att lätta upp den tryckta stämningen en aning.

- Nejmen vad du hittar på!
- Ja?
- Du är en riktig liten skojare du!
- Det tycker jag inte.
- Jodå, visst är du det!
- Nej.
- Vart får du allt ifrån egentligen?
- Jag vet inte. Det bara kommer.
- Haha, bara kommer? Lustigkurre där.
- Men kan du ge dig?
- Lille vän, inte visste jag att du hade så brett ordförråd!
- Har du hakat upp dig?
- Du har då alltid så konstiga saker för dig!
- Jag tycker inte om dig, är du medveten om det?
- Javisst är jag det.
- Kan du då snälla hålla tyst i några minuter?
- Det vet du att jag inte kan.
- Har märkt det.
- Jag bara mal och mal och mal. Ja jävlar!
- Okej, då säger vi så.
- Säger vad?
- Ska jag boka en liten resa till dig? Jag står faktiskt inte ut längre.
- Och hur hade du tänkt att det skulle gå till?
- Ja, packa det nödvändigaste och res?
- Omöjligt.
- Nej. Jag ringer och bokar en resa till ja inte vet jag. Tjottahejti eller nåt. Och så kommer du hem när jag ber dig om det, inte innan dess. Vad sägs?
- Nja, jag vet inte riktigt. Jag tycker om att vara med dig.
- Jo, men du kan vara lite väl påfrestande ibland.
- Det är precis det som är meningen, vet du!
- Jo, men just nu vill jag bara vara ifred.
- Inte jag.
- Nej, men det vill du å andra sidan aldrig.
- Det är så trevligt hos dig!
- Vart har du tandborsten någonstans?
- Tror jag la den under sängen eller nåt. Kanske i byrån till vänster.

/13 februari 2012.

Hela klassen var samlad. Det var avslutning i sexan. Linnea hade spelat "All by myself" på piano i kyrkan. Det klingade så fint mellan väggarna och det höga taket. Jag grät hela tiden, minns jag. De andra grät också. Linneas mamma var på plats då det fikades runt de avlånga borden. Hon skrattade och log. Försökte att hålla stämningen uppe. Våran hund Charlie var en liten valp och alla ville fram och hälsa. Han fick många extra klappar den där dagen. Ivriga frågor om hur gammal han var och om han hittat på något busigt än. Det hade han, fast de sas inte rakt ut.

"Kan inte vi lova varandra en sak?" frågade någon från klassen som jag inte minns.
"Vad?" svarade de som hörde.
"Att vi håller kontakten? Även om Gäddan är en ganska liten skola så är det ju lätt att vi glömmer bort varandra. Kan vi inte lova att vi hittar på nåt så snabbt vi får möjlighet? Typ sommarlov och sportlov och sådär?"
"Ja, det är klart" sa de flesta i kör.
"Vi kommer alltid att vara 6D!"

Jag skrattade tyst för mig själv när jag hörde det där även om jag grät på utsidan. För jag visste att det där aldrig skulle fungera. Vi var tretton elever totalt i klass 6D. Jag själv var den trettonde eleven. Tidigare var de bara tolv, innan jag började. Klass 6D skulle splittras och vi delades upp. Vi var nämligen för få för att få en hel egen klass, även om våra föräldrar önskade det. Så blev det inte.

Alla kramade om varandra och de flesta var klädda i vitt. Jag var randig och småtjock. Hade röda fejkconverse på mig och kort hår. Thilda hade en turkos blomma i håret och en klänning dagen till ära. Solen lyste och vi kisade mot varandra, vi som glömt glajjorna hemma. Det var en fin dag, ett avslut på ett kapitel. Det är därför jag skriver det, för jag vill komma ihåg det.

/13 februari 2012.

Det här är det enda jag kan säga att jag äger och har. Det enda som ingen någonsin kan ta ifrån mig. Det enda som bara tillhör mig och absolut ingen annan. Jag kan tacka, niga och bocka till er som fick mig till det här. Ingenting mer eftersom det som är mitt kommer fortsätta att vara mitt. Jag tänker inte låtsas att det är någon annans eftersom det inte är det. Jag kommer aldrig släppa det här. För mig äger ingen.

---

Ett kort litet avbrott i vardagen. Jag förklarar bara som det är. Precis som det är. Jag tänker inte låtsas om något annat. För det som är mitt är mitt, oavsett. Det runt omkring kan snurra, men aldrig det här. För det kommer alltid, alltid att stå still. Fråga mig inte hur, var och när. Jag har bestämt det och nu är det så. Okej? Bra, då är det spikat genom märg, ben och kött och gud vet allt. Skönt, då var det avklarat. Då säger vi så.

/13 februari 2012.

Jag tittade ned på mina händer som darrade av rädsla. Vad hade jag gjort? Min egen spegelbild blickade tillbaka på mig. Mina ögon var märkvärdigt tomma och blanka. Döda, tänkte jag innan jag vände bort blicken. Min mage värkte. Jag kände att tårar ofrivilligt trillade ned för mina kinder. Jag svalde det som ville ut, men inte fick. "Är du okej där inne, Therése?" "Jadå." svarade jag och kvävde ett skrik med handen. Inte kunde jag skrika här, det skulle väcka uppmärksamhet och det ville jag inte. Absolut inte. Men varför såg ingen mig, egentligen?

Jag satte mig ned på toalettstolen och det högg till i mitt mellangärde. Jag vågade inte titta efter i rädsla över vad jag skulle kunna få en skymt av. Samtidigt visste jag att jag inte skulle komma undan. Förr eller senare var jag tvungen att inse vad det var jag hade gjort.

Synen av allt blod gjorde mig yr. Det luktade inte jag om mig. Jag luktade någon annan. Någon jag inte ville vara. Någon jag inte ville veta av. "Är det säkert att det går bra där inne?" "Absolut!" Min röst lät ynkligare än vad som var meningen. Jag ville inte vara ynklig. Jag ville vara stark. Ändå kunde jag inte vara något annat än just ynklig.

Hon som tittade tillbaks på mig i spegeln såg inte det minsta sympatisk ut. Hon såg likgiltig ut. Värken gjorde mig illamående och jag kände varenda rörelse övertydligt. Jag tvättade mina händer i extra hett vatten i hopp om att smutsen skulle gå bort. Ändå visste jag att det var lönlöst. Det här var inget som jag skulle kunna bli av med. Jag skulle få stå mitt kast, ensam.

Jag vände mig bort från spegeln och såg dörren som jag låst för bara en stund sedan. Jag visste att jag skulle bli tvungen att öppna den och kliva ut i mitt nya liv som obetydlig. Jag kände ingen lust till det. Hade lika gärna kunnat stanna här i två veckor tills det hela skulle vara över. Blodet kommer att sina så småningom. Det är nu det är som värst, sa dom och det stod även på informationsbladet jag fick.

De vita kläderna var stora och bylsiga. Jag kände mig förnedrad och spottad på. Överkörd, platt och ingen hade ens brytt sig om att ta bort min överkörda kropp från väggrenen. Mina egna kläder hade jag lagt i en hög på golvet i ena hörnet. Nu var det dags att försöka glömma det här. Göra något annat. Göra något som är mycket viktigare än den jag just klippte bort.

Jag öppnade dörren och kände dofterna slå emot mig. De välbekanta sjukhusdofterna. Jag kände mig som en förklädd rymling i jakt på något som egentligen inte fanns. Jag kände hur ett skratt bubblade upp i mig. Ett skratt som inte kändes i hjärtat. "Gumman, där är du ju! Hur gick det? Känner du dig vaken? Du vaknade väldigt tidigt. Vi trodde att du skulle sova lite längre. Är du hungrig? Vill du ha något att äta?" hennes röst lät överbeskyddande. Jag sa som det var, att jag inte var hungrig. Jag tänkte tyst att jag heller aldrig mer skulle bli det. Allt det där var ju trots allt bara en konstruktion för överlevnad. Och jag visste ärligt talat inte om det hela var värt det.

"Har du mycket ont?" frågade hon. "Det gör ont. Svider, sticker och bränns." svarade jag och la en beskyddande hand på magen till ingen nytta. "Ja, det är ju så det är. Men det blir bättre ska du se. Nu är det värsta över." försökte hon i hopp om att jag skulle lyckas få lite tröst i alla fall. Det fick jag inte. Jag skrattade ihåligt som svar. Mitt skratt ekade i en av Södersjukhusets många korridorer och jag tyckte mig vara ännu lite oviktigare än vad jag var tidigare. Hon tog min hand och kramade den lätt, släppte den sedan och sa att nu ska vi åka hem. "När du kommer hem får du bädda ned dig, Thess och ta en kopp the. Kanske köpa något gott. Du måste försöka att ta hand om dig nu, så gott det går." sa hon medans hon sneglade på mig. "Vi åker inte i tunneln, va?" frågade jag och hoppades att vi skulle ta vägen över mark istället. "Nej, vi kan ta den andra vägen så slipper vi tunneln."

Jag förlorade något som skulle betyda allt för mig. Samtidigt vann jag något som jag idag inte skulle vilja ge bort.

/8 februari 2012.

- Har jag fått brev? frågade hon och lät hoppfull på rösten.
- Ja, det har du. Vilken tur att du sa det, annars hade jag glömt bort det igen! svarade den andra och räckte fram kuvertet. Det var lila till färgen och avlångt.

Hon tog emot brevet och sa hejdå och öppnade dörren. Snön yrde omkring där utanför. Hon kunde inte hålla sig utan öppnade det. En liten, liten text syntes prydligt uppradad. Hon började fnissa förtjust. Inte hade hon fått ett sådant brev tidigare! Hennes steg styrdes mot tunnelbanan. Det gick av bara farten och plötsligt var hon framme på perrongen. Människorna tittade lite lustigt på henne medans hon la av ett garv då och då. För vad kul hon tyckte att det var!

Tåget rullade in på perrongen. Kylan bet tag i kinderna och hon tyckte att det skulle bli skönt att sätta sig ned i lugn och ro, för att läsa vidare. Hon steg in och satte sig. Passade på för att se om det fanns något intressant att snappa upp. Hon såg inget som fångade hennes intresse, så hon läste vidare. En konstig varm känsla spred sig i hennes bröst. En obekant känsla, men samtidigt så självklar. Hon log för sig själv och slog ihop brevet. Hon la det försiktigt i väskan och undrade när hon skulle få tillfälle att skriva tillbaks. Efter skolan har jag tid, tänkte hon och tittade ut genom fönstret. De bekanta husen gled snabbt förbi och det fortsatte att snöa. Hon önskade att det skulle bli vår ute. Det var redan vår i henne och hon önskade att hon kunde få dela den känslan med fler. Just nu var hon ensam om den känslan, men visste någonstans att det hela skulle gå fortare än väntat. Det var redan mycket ljusare idag än vad det var igår.

Hon steg av och gick med lätta steg mot skolan. Hoppas timmarna, dagarna och nätterna går fort, tänkte hon. Jag längtar redan efter honom.

/8 februari 2012.

Hon springer. Har andan i halsen och spottar blod. Hon vill inte se vad som gömmer sig, så hon fortsätter med det hon höll på med. Hon springer. Hon säger till sig själv om och om igen att aldrig ge upp, oavsett vart tiden för henne. Hon tänker inte ge sig, aldrig sluta kämpa. Så hon springer, snubblar ibland men tar sig snabbt upp.

Verkligheten har grabbat tag i hennes fötter och hon är fast. Hon skriker, biter och river. Men verkligheten är stark och ger inte upp i första taget. Hon ber "Låt mig gå för den här gången, du kan ta mig nästa." Men det finns ingen återvändo, heller ingen återvändsgränd. Vi kan bara dra det hela framåt, och hon följer motvilligt med.

Hon står vid ett träd och försöker att andas. Det gör ont, men det måste gå. Hon river loss bark och lägger det i fickan. Fickan blir snabbt full och då är hon redan lika rastlös som innan. Hon nynnar en melodi hon hörde för länge sedan. Hon viskar förlåt och hämtar en sten. Den kastar hon på en blomma som genast går sönder. Hon säger förlåt igen och slänger sig själv i medvetslös nonsens.

Hon tittar in i hans ögon som säger att nu är det över. Han binder fast henne i foten med en kedja han inte tänker ta tillbaka. Hon ställer inte ens frågan varför eftersom hon vet att inga svar finns. Inga rätt och inga fel. Varken i med eller motvind. Han skrattar inte. Han säger inte något. Sätter sig bara en meter ifrån och betraktar till ingen nytta. Hon blundar. Håller händerna för ögonen och viskar tyst till sig själv och till den där som inte fick överleva.

/4 februari 2012.

- Var det bra så?
- Nej.
- Vad önskas mer?
- Jag vet inte riktigt om jag kan säga det.
- Varför sa du inte bara ja då?
- Du frågade ju om jag ville ha nåt mer. Och ja, det vill jag.
- Cigaretter, snus?
- Riktigt så enkelt är det inte.
- Då kan jag nog tyvärr inte hjälpa dig.
- Vem ska då göra det?
- Fråga inte mig. Jag är en sketen kassörska.
- Jag vill ha nåt som ingen kan ta på.
- Det bildas kö.
- Kö hit och kö dit.
- Tyvärr, jag kan inte hjälpa dig.
- Inte du heller.
- Nej. Jag är ledsen.
- Tror jag inte. Inte så att det gör ont. Du vet, sådär så att det svider i hjärtat.
- Nej, det kan jag väl inte påstå.
- Känslokall är du.
- Nej, VET DU VAD! Tack och hej med dig!
- Sådär säger du bara för att bli av med mig.
- Ja?
- Ha det riktigt jävla dåligt nu! Ta inte hand om din familj och skäll på varenda granne du kan tänkas möta. Skit i jobbet och börja knarka eller nåt istället. Fan, du som är utbildad och allt!
- Jag är inte psykolog om det var det du trodde.
- Inte? Jag som tyckte att du såg så sympatisk ut.

/4 februari 2012.