Jag gjorde nåt jag fick ångra i tusen dygn.
Jag tittade ned på mina händer som darrade av rädsla. Vad hade jag gjort? Min egen spegelbild blickade tillbaka på mig. Mina ögon var märkvärdigt tomma och blanka. Döda, tänkte jag innan jag vände bort blicken. Min mage värkte. Jag kände att tårar ofrivilligt trillade ned för mina kinder. Jag svalde det som ville ut, men inte fick. "Är du okej där inne, Therése?" "Jadå." svarade jag och kvävde ett skrik med handen. Inte kunde jag skrika här, det skulle väcka uppmärksamhet och det ville jag inte. Absolut inte. Men varför såg ingen mig, egentligen?
Jag satte mig ned på toalettstolen och det högg till i mitt mellangärde. Jag vågade inte titta efter i rädsla över vad jag skulle kunna få en skymt av. Samtidigt visste jag att jag inte skulle komma undan. Förr eller senare var jag tvungen att inse vad det var jag hade gjort.
Synen av allt blod gjorde mig yr. Det luktade inte jag om mig. Jag luktade någon annan. Någon jag inte ville vara. Någon jag inte ville veta av. "Är det säkert att det går bra där inne?" "Absolut!" Min röst lät ynkligare än vad som var meningen. Jag ville inte vara ynklig. Jag ville vara stark. Ändå kunde jag inte vara något annat än just ynklig.
Hon som tittade tillbaks på mig i spegeln såg inte det minsta sympatisk ut. Hon såg likgiltig ut. Värken gjorde mig illamående och jag kände varenda rörelse övertydligt. Jag tvättade mina händer i extra hett vatten i hopp om att smutsen skulle gå bort. Ändå visste jag att det var lönlöst. Det här var inget som jag skulle kunna bli av med. Jag skulle få stå mitt kast, ensam.
Jag vände mig bort från spegeln och såg dörren som jag låst för bara en stund sedan. Jag visste att jag skulle bli tvungen att öppna den och kliva ut i mitt nya liv som obetydlig. Jag kände ingen lust till det. Hade lika gärna kunnat stanna här i två veckor tills det hela skulle vara över. Blodet kommer att sina så småningom. Det är nu det är som värst, sa dom och det stod även på informationsbladet jag fick.
De vita kläderna var stora och bylsiga. Jag kände mig förnedrad och spottad på. Överkörd, platt och ingen hade ens brytt sig om att ta bort min överkörda kropp från väggrenen. Mina egna kläder hade jag lagt i en hög på golvet i ena hörnet. Nu var det dags att försöka glömma det här. Göra något annat. Göra något som är mycket viktigare än den jag just klippte bort.
Jag öppnade dörren och kände dofterna slå emot mig. De välbekanta sjukhusdofterna. Jag kände mig som en förklädd rymling i jakt på något som egentligen inte fanns. Jag kände hur ett skratt bubblade upp i mig. Ett skratt som inte kändes i hjärtat. "Gumman, där är du ju! Hur gick det? Känner du dig vaken? Du vaknade väldigt tidigt. Vi trodde att du skulle sova lite längre. Är du hungrig? Vill du ha något att äta?" hennes röst lät överbeskyddande. Jag sa som det var, att jag inte var hungrig. Jag tänkte tyst att jag heller aldrig mer skulle bli det. Allt det där var ju trots allt bara en konstruktion för överlevnad. Och jag visste ärligt talat inte om det hela var värt det.
"Har du mycket ont?" frågade hon. "Det gör ont. Svider, sticker och bränns." svarade jag och la en beskyddande hand på magen till ingen nytta. "Ja, det är ju så det är. Men det blir bättre ska du se. Nu är det värsta över." försökte hon i hopp om att jag skulle lyckas få lite tröst i alla fall. Det fick jag inte. Jag skrattade ihåligt som svar. Mitt skratt ekade i en av Södersjukhusets många korridorer och jag tyckte mig vara ännu lite oviktigare än vad jag var tidigare. Hon tog min hand och kramade den lätt, släppte den sedan och sa att nu ska vi åka hem. "När du kommer hem får du bädda ned dig, Thess och ta en kopp the. Kanske köpa något gott. Du måste försöka att ta hand om dig nu, så gott det går." sa hon medans hon sneglade på mig. "Vi åker inte i tunneln, va?" frågade jag och hoppades att vi skulle ta vägen över mark istället. "Nej, vi kan ta den andra vägen så slipper vi tunneln."
Jag förlorade något som skulle betyda allt för mig. Samtidigt vann jag något som jag idag inte skulle vilja ge bort.
/8 februari 2012.
Jag satte mig ned på toalettstolen och det högg till i mitt mellangärde. Jag vågade inte titta efter i rädsla över vad jag skulle kunna få en skymt av. Samtidigt visste jag att jag inte skulle komma undan. Förr eller senare var jag tvungen att inse vad det var jag hade gjort.
Synen av allt blod gjorde mig yr. Det luktade inte jag om mig. Jag luktade någon annan. Någon jag inte ville vara. Någon jag inte ville veta av. "Är det säkert att det går bra där inne?" "Absolut!" Min röst lät ynkligare än vad som var meningen. Jag ville inte vara ynklig. Jag ville vara stark. Ändå kunde jag inte vara något annat än just ynklig.
Hon som tittade tillbaks på mig i spegeln såg inte det minsta sympatisk ut. Hon såg likgiltig ut. Värken gjorde mig illamående och jag kände varenda rörelse övertydligt. Jag tvättade mina händer i extra hett vatten i hopp om att smutsen skulle gå bort. Ändå visste jag att det var lönlöst. Det här var inget som jag skulle kunna bli av med. Jag skulle få stå mitt kast, ensam.
Jag vände mig bort från spegeln och såg dörren som jag låst för bara en stund sedan. Jag visste att jag skulle bli tvungen att öppna den och kliva ut i mitt nya liv som obetydlig. Jag kände ingen lust till det. Hade lika gärna kunnat stanna här i två veckor tills det hela skulle vara över. Blodet kommer att sina så småningom. Det är nu det är som värst, sa dom och det stod även på informationsbladet jag fick.
De vita kläderna var stora och bylsiga. Jag kände mig förnedrad och spottad på. Överkörd, platt och ingen hade ens brytt sig om att ta bort min överkörda kropp från väggrenen. Mina egna kläder hade jag lagt i en hög på golvet i ena hörnet. Nu var det dags att försöka glömma det här. Göra något annat. Göra något som är mycket viktigare än den jag just klippte bort.
Jag öppnade dörren och kände dofterna slå emot mig. De välbekanta sjukhusdofterna. Jag kände mig som en förklädd rymling i jakt på något som egentligen inte fanns. Jag kände hur ett skratt bubblade upp i mig. Ett skratt som inte kändes i hjärtat. "Gumman, där är du ju! Hur gick det? Känner du dig vaken? Du vaknade väldigt tidigt. Vi trodde att du skulle sova lite längre. Är du hungrig? Vill du ha något att äta?" hennes röst lät överbeskyddande. Jag sa som det var, att jag inte var hungrig. Jag tänkte tyst att jag heller aldrig mer skulle bli det. Allt det där var ju trots allt bara en konstruktion för överlevnad. Och jag visste ärligt talat inte om det hela var värt det.
"Har du mycket ont?" frågade hon. "Det gör ont. Svider, sticker och bränns." svarade jag och la en beskyddande hand på magen till ingen nytta. "Ja, det är ju så det är. Men det blir bättre ska du se. Nu är det värsta över." försökte hon i hopp om att jag skulle lyckas få lite tröst i alla fall. Det fick jag inte. Jag skrattade ihåligt som svar. Mitt skratt ekade i en av Södersjukhusets många korridorer och jag tyckte mig vara ännu lite oviktigare än vad jag var tidigare. Hon tog min hand och kramade den lätt, släppte den sedan och sa att nu ska vi åka hem. "När du kommer hem får du bädda ned dig, Thess och ta en kopp the. Kanske köpa något gott. Du måste försöka att ta hand om dig nu, så gott det går." sa hon medans hon sneglade på mig. "Vi åker inte i tunneln, va?" frågade jag och hoppades att vi skulle ta vägen över mark istället. "Nej, vi kan ta den andra vägen så slipper vi tunneln."
Jag förlorade något som skulle betyda allt för mig. Samtidigt vann jag något som jag idag inte skulle vilja ge bort.
/8 februari 2012.
Kommentarer
Trackback
