!MONSTERKABINETTET

Jag går längs Götgatan då jag känner att hela jag väller ut likt en jävla jättetsunami. Det är något jag inte kan hejda, bara leva med. Så jag traskar vidare och låtsas som om ingenting har hänt, även om jag ligger lite överallt på både gator och torg. Över hela Södermalm finns jag i stora och små delar. Jag bestämmer mig att blunda för mina utspridda inälvor och börja vissla istället. Så jag visslar på "Här kommer Pippi Långstrump, tjolahej tjolahej, tjollahoppsansa." Det verkar lagom oskyldigt och osmakligt. That's good. That's fine. That's fucking perfect!

/25 april 2012.

Egentligen gjorde det inte så ont som det såg ut att göra. Jag kände ingenting. Jag sov. När jag vaknade kände jag ingenting annat än tomhet. Det var någon som rivit mitt hem, tagit det som betytt något för mig. Tagit det som var mitt. Det var en girig jävel på jakt efter nåt som jag så länge trånat efter. Som jag så länge önskat. Han tog det med sig och lämnade inte kvar en endaste dröm i mitt spruckna hem.

Efter denna lilla stora incident fanns inte så mycket kvar av det jag lyckades samla ihop. Han rev, slet och trasade sönder och samman den som var jag. Den som blev jag tog han också en bit ifrån.

Jag håller på att bygga mina väggar just precis just nu. Jag skiter i husgrunden, tar den lite senare. Det går trögt och jag ser att han suktar i skogsbrynet. Han har fått vittring på mitt blod och väntar ivrigt. Jag ser det. Ett fönster har jag i alla fall lyckats få dit. Han vankar av och an. Kanske tror han att jag inte kan se honom. Men det gör jag. Varje steg uppmärksammar jag innan jag får annat att tänka på. Bygga vidare. Andas vidare. Leva längre. Människorna säger att det är bra. Att man inte ska dö ung.

Som om han skulle bry sig om det egentligen. Han ser inte det jag ser. Han överlevde och dog inte där och då på samma dag som det hela hände. Han såg på när jag rullades iväg mot obduktionsbordet. Han följde efter då de la upp mig på britsen och bröt upp min bröstkorg. Han gjorde ingen ansats till att skydda kroppen som skulle föreställa mig som ett skal.

Det var väl inte så farligt, sa människorna efteråt. Nej visst inte, svarar jag och fortsätter titta in i mitt hörn och ifrågasätta mig själv. Jag målar naglarna i brist på annat. Jag sätter på mig mitt ansikte som jag förvarar i en burk. En burk fylld med vätska som ska förhindra själva åldrandet av min hud som ännu ska föreställa slät.

Det brinner en eld i mig som för tillfället bara är en tändstickslåga.

/25 april 2012.

Jag ser och jag ser och jag ser. Jag ser något jag inte vill se. Något som håller mig vaken om nätterna. Något som får mig att känna mig värdelös. Något som får mig att känna mig mer död än levande. Jag ser men jag blundar samtidigt då jag misslyckas. Jag misslyckas gång på gång på gång. Hur jag än gör, hur jag en dag kommer att lyckas, hur jag än väljer mina vägar kommer detta aldrig att lämna mig. Min lukt är kvar och utanför luktar det vår och asfalt. Det får mig på tankar jag inte vill tänka. Det tvingar på mig syner jag inte vill se. Det drar mig till nåt jag inte vill stanna i. Ett tillstånd som klöv mig mitt itu. Ett tillstånd som gjorde mig döv och missanpassad. 

Jag försöker att blunda. Jag vill inte se det jag ser. Men det är omöjligt att inte se. Alla ser vare sig de vill eller inte. Det är vackert, säger dom. Det är nåt att leva för hör jag diskborsten tala om för mig sent en kväll då jag skulle ha annat för mig. Det är liv, talar trädet på gården om för mig. Jag pressar mig själv mot det som ska vara långt ifrån. Jag skjuter mig själv för att tvinga mig till tysthet. 

Att andas gör ibland ont. Ibland gör det för ont och då är man tyst. Pusselbiten sågades fel och det är för sent till förändring. För det här kommer jag aldrig kunna förlåta mig själv. 

/28 mars 2012.

Jag kan inte sova. Jag sökte på konstiga saker på internet som ger mig ren och skär skräck på näthinnan. Jag släckte lampan lite tidigare men då blev det ännu värre. Där i mörkret tänkte jag på hur många sjuka människor det finns. Som går lösa och rör sig fritt. Jag tänkte på alla sjuka människor som jag haft runt mig. Bilderna visade söndertrasade kroppar som fick mig att må illa. Blodfläckar är alltid svåra att få bort, även på näthinnan. Jag svalde och svalde men klumpen i halsen växte sig allt större och gav inte med sig. 

I mörkret kröp det vidriga på mig, försökte tränga sig in för att sedan stanna. Jag tände lampan. Det blodiga försvann. Klart såg jag mitt lilla ombonade rum som inte var det minsta läskigt och påträngande. Allt stod på rätt plats. Men min hjärna ville inte lugna ned sig. Jag sökte ivrigt på musik på min iPhone i jakt på trygg musik. Musik som skulle vagga mig till sömns och skjuta bort kroppar som inte längre rör på sig. iPhonen var seg och jag hittade bara barnvisor som gav mig en annan slags ångest. 

Ljuset från min surrande taklampa störde mig. Ljuset stack mig i ögonen. Jag har aldrig varit särskilt förtjust i för starkt sken. Mörkret har alltid passat mig bättre, utom nätter som denna. När jag blundade såg jag ljuset och det gjorde mig ängslig. Jag reste mig upp på vingliga ben och drog ned min röda schal från min fuktskadade ikeahylla. Jag använde den som ögonbindel som ett tröstlös försök till sömn. Schalens fransar kittlade min näsa och jag nös. Den rena skräcken blev mindre då jag visste att det var ljust omkring mig. Jag lyfte på min hemmagjorda ögonbindel och skymtade min skyddsängel vid fotändan. Hon lugnade ned mig och påminnde mig om att aldrig glömma att andas. De blodiga söndertrasade kropparna byttes ut mot blå himmel och tryggheten jag en gång haft. Runt mitt hörn skulle ingen kallblodig typ stå. Runt mitt hörn står makten och tornar upp sig. Sömnen kom nästan omedelbart. 

/28 mars 2012.

- Du kan prata med mig om vad du vill, även när du är ledsen. Hör du det?
- Saken är den att jag inte vill vara en belastning för någon. Speciellt inte för dig.

Jag springer. Det fortaste jag kan. Ändå hinner hon ikapp. Hon ger sig inte. Inte alls. Jag är nära att krocka med både stenar och tallar, men gör det inte. Hon krockar inte med någonting. Hon är bara ursinnig. 

När hon får tag på mig vet jag precis vad hon tänker göra. Först och främst tänker hon sätta sig på mig, för att sedan klappa mig på huvudet. Efter det tänker hon slå mig rakt i bröstet, hårt. Så hårt att hjärtat vacklar till. När hon hör att mina hjärtslag blir färre slår hon ännu en gång, nu mer våldsamt. Jag försöker att skrika, men får bara fram ett gurglande ljud. Hon skrattar, tycker att det hela är fruktansvärt förträffligt. Hon tar tag i mina ben och rycker till. Hon knäcker dem, och hon gör det med ett leende på läpparna. Mina armar låter hon vara, de är redan trasiga. Till sist tar hon tag i mitt huvud och håller fast det likt ett skruvstäd. 

Hon vickar mitt huvud från sida till sida. Först långsamt och sedan ryckigare. Jag kommer att känna att någonting går sönder. Hon går genom märg och ben och vet om det. Jag känner att nåt bryts av. Det är min nacke som ger vika. Plötsligt ser jag världen ur en helt annan vinkel än den jag är van vid. Hon har vunnit. Jag förlorat. 

/22 mars 2012.

För min del hade hon lika gärna kunnat skrika så länge hon ville. Jag stängde av, höll kudden över örat och det ena nedtryckt i den hårda sängen. Det hjälpte inte henne ett dugg, men det hjälpte mig. Och det var precis det som var huvudsaken. Inte höll hon tyst även om jag gav henne mat, terapi och kärlek när jag hade tid och spegling hjälpte inte heller. Det räckte inte för henne, det var något mer som hon var ute efter. Något som jag inte kunde ge henne. Jag var oförmögen, inte rädd för att göra fel. För det gjorde jag inte. Sådana som oss gör inte fel, vi känner det innan det hela bryter ut.

En dag fick jag helt plötsligt nog. Jag tryckte och jag pressade ned min egen självhjälpande kudde över hennes lilla ansikte. Hon kämpade emot lite till. Kanske trodde att det var kärlek hon skulle få. Inte den här gången. Jag ville ha tyst och det fick jag också. Hastigt och lustigt ryckte den lilla kroppen till och tystheten kom som ett oväntat brev på posten. Nu kunde jag göra det jag sysslade med innan.

/9 mars 2012.

Jag stod och tittade ut genom fönstret och konstaterade att jag flyttat lite längre ned på gatan, närmare tunnelbanan. Himlen var stålgrå och det luktade ensamt. Bredvid mig stod hon, hon som var gäst i mitt hem. Hon tittade med tom blick ut på det som skulle kallas misär. Nere på gatan var det hundratals hundar. De fanns överallt, stod och ylade och sniffade ivrigt i jakt på något som varken hon eller jag såg. Vi såg bara himlen, den som tornade upp sig för oss. Jag hade aldrig sett något liknande. Det var nytt. En nyhet jag allrahelst ville hålla tyst om, inte återberätta.

"Ser du hundarna?" frågade jag. "Visst gör jag det." svarade hon och lät inte blicken släppa himlen. "Tror du Abra är där ute någonstans? För här inne är hon då inte." "Visst är hon väl det." fick jag till svar. "Varför är dom så många? Hur kommer det sig?" frågade jag och försökte samla min ansträngda andning. Den var tung och bristen på syre gjorde mig yr." "Hundarna gör såhär innan slutet." svarade hon och först då tittade hon på mig. Hennes ögon var bruna men skiftade svagt till grönt i det dova ljuset. Innan jag släppte in henne visste jag att det var något särskilt med henne. Det var kanske därför jag lät henne flytta in. "Slutet?" var allt jag fick fram.

Kråkorna kom från ingenstans. Hela himlen hade förvandlats från den stålgråate färg till den svartaste tjära på bara ett par sekunder. Var kråkorna kom ifrån hade jag inte den blekaste om. Jag vågade inte fråga min hyresgäst heller. Så jag höll mina tusen frågor för mig själv och betraktade det hela tyst. Jag visste att hon hade en aning om vad det var som höll på att ske. Men ibland är det bäst att inte veta.

/9 mars 2012.

Markus föddes inte till en toffel. Han var med andra ord inte det till en början. Han blev det bara, omedvetet i hans senare ålder. Markus såg inte tecknen som för en vanlig människa, och inte en toffel, skulle vara tydliga. Tofflor såg inte lika tydligt som vi dödliga, de var mer åt det blinda hållet till naturen. Markus blev kär tillslut. Tofflor har svårt för känslor som är större än berg och inte går att ta på. Marcus var förfärligt rädd till en början, men vande sig snabbt. Han hade mött sin överkvinna, på alla möjliga plan. Hon satte sig bokstavligen på honom och filade naglarna samtidigt. Han var en fotpall åt henne. Hennes personliga köksstol och reflex. Och toffel, såklart. Allt i ett. Allt i allo. Flickvännen var stor, grotesk och hennes ögonvitor var gula. Hon behövde sällan sova men åt desto mer. Det var morötter på deras gemensamma vardagsrumsgolv. Bakom soffkuddarna låg det ruttnande paprikor och Markus försökte städa men då var hans kära där och sa nej. Att de kunde städa en annan dag. Kunde de inte se en film istället? Hon som beställt alla nödvändiga kanaler. Skitkanaler, tänkte Markus. Men han sa inget. Vågade inte. Ville inte leka fröken flickväns fotpall idag.

En dag fick den groteske helt plötsligt för sig att de skulle införskaffa sig en ljuskrona. Den skulle sitta i köket, sa hon. Det tyckte inte Markus egentligen men han sa inget. Vågade som vanligt inte öppna sitt kakhål och yttra sig. Egentligen tyckte han inte att ljuskronan skulle passa särskilt väl i köket, då allt måste kretsa kring den kommande ljuskronan. Han ville inte riktigt acceptera, men flickvännen bestämde och hon styrde med hela handen. Bokstavligt. Markus kände sig liten, bortkommen och uppskjuten i ett hörn. Intryckt.

Ljuskronan var det absolut vackraste som någonsin kommit in innanför deras dörrar, tyckte hon. Den glänste och glittrade när solen träffade de små kristallerna. Som en lyxigare diskokula. Den hade varit dyr, men hon hävdade att den var på rea när den i själva verket inte alls var det. Hon hade tagit från deras gemensamma konto där respengar sparades. De skulle åka till Thessaloniki av alla ställen på hela jävla jorden, som Markus själv sa i tid och otid. Ja, där ser ni. Nåt sa han i vilket fall som helst! Men aldrig något viktigt, tyvärr.

Markus gick och hatade hatade hatade ljuskronan och dess lysnade uppseendeväckande uppsyn. Han tittade på den för ofta och önskade så innerligt att den skulle falla ned. Husets väggar var så gott som ruttna, och säkert taket också. Han funderade hur han skulle göra för att det skulle se ut som en olyckshändelse. När flickvännen inte var hemma hände det att han klättrade upp på vinden och hoppade på golvet, precis där ljuskronan var fastskruvad. Men ramlade kronfan ned? Nej, det gjorde den såklart inte. Markus visste att han skulle bli tvungen att ta till mer drastiska åtgärder.

Det groteska hondjuret, som ibland var mer som en man än självaste Markus hade nästan ett sexuellt intresse för ljuskronan. Hon speglade sig i den och fick för sig att hon var bra mycket snyggare än hon faktiskt var. Hon var i själva verket ganska ful, om hon tittade sig i badrumsspegeln. Markus såg detta och en dag stod han helt enkelt inte ut längre. Hon hade börjat tacka nej till sex, inte för att han var särskilt påstridig, men nu hade det minsann gått för långt tyckte han. Nu fick det vara nog.

Markus tog sats från köksbordet och hoppade upp till ljuskronan och grabbade tag i den. På matbordet stod deras middag framme. Tacos. En riktig festlig svensk fredagsmåltid. Markus hade trampat sönder de sista jalapeniosarna och kletat de resterande matresterna över hela matbordet. Med flit, det var han medveten om. Ja, han var plötsligt väldigt enormt medveten om precis allt som hände och skedde i köket. Såhär medveten hade han aldrig varit tidigare.

Han hängde och slängde i ljuskronan, kände hur den började ge vika. Ögonblicket innan ljuskronan brakade i golvet tillsammans med Markus började han skrika i högan sky. Flickvännen sprang genast in för att se vad som stod på. Hon hoppades att han hade nåt fint att säga, att hon var vacker till exempel. Hon blev skräckslagen av den syn hon fick på näthinnan. Hon ställde sig precis nedanför och skrek till Markus att han skulle släppa taget, så att hon kunde rädda ljuskronan. Men det var på tok för sent. Ljuskronan brakade loss från fästet och Markus landade bredvid. Hon fick hela staken över sig och det hela lät lite som när man skalar en gurka. Ett öronbedövande ljud, inte likt något annat.

Markus såg att hon dödats av ljuskronan och insåg att han äntligen var fri. Han började klappa händerna och busvissla, något som han säkert inte gjort på tio år. Äntligen, äntligen, äntligen klappade hans hjärta. Han tänkte att han inte skulle tänka efter så noga så han bestämde sig för att tänka snabbt. Han begravde sin osaknade fula flickvän som dessutom var hans otacksamma sambo i potatislandet. När det var klart klappade han i händerna lite till och skrattade lite. Sedan gick han in och gjorde armhävningar och började städa. För från och med det oväntade avskedet skulle det bli ordning på torpet, det var då ett som var säkert.

/6 mars 2012.

Hon tittar sig själv i spegeln och ler. Sätter armarna i sidorna och skrattar. Högt. Hon ser det där som ingen annan ser, det där som inte syns utanpå. Hon gör ett segertecken i luften, för hon har vunnit. Hon är en bit på vägen och ska ännu längre. Hon har lovat sig själv att inte ge upp. Att aldrig ge upp. Hon har ramlat, många gånger, men alltid tagit sig upp igen. Hon ska framåt och aldrig backa bandet. Hon ska vidare.

/5 mars 2012.

- En sak ska du veta om mig, och det är att jag alltid kommer att jobba.
- Är du helt säker på det?
- På vad?
- Att du inte vill mer med ditt liv?
- Nej, jag trivs såhär.
- Jaha.
- Så att så är det.
- Om du säger det så.

För sin inre syn ser hon honom i vit landstingsskjorta, virrandes omkring bland de välstrukna skjortornas land. Han skriker och river sig själv i håret. Han förbannar sig själv och har inte sett sig själv i en spegel på år och dagar. Han gömde den i garderoben ifall att. Han är totalt uttorkad, har inte fått i sig nåt vettigt att dricka på flera dagar. Endast ohälsosamma substanser som icke skall nämnas vid namn. Han tjuter och tar tag i en slips och rycker till. Den stackars karln ramlar och famlar tag i hans svettiga landstingsskjorta i ett försök att räta på sig. Slipsen misslyckas. Den galne, han i den vita långa skjortan rusar mot väggen och fastnar. Ett dovt stön skallrar de luftiga fönstrena ur balans. Hans kropp faller, faller, faller. Och det är inte pengar den faller i. Det är klister och jobbiga femtioöringar.

/1 mars 2012.