Nej, inte hon också. Säg att det inte är sant!
Jag ser och jag ser och jag ser. Jag ser något jag inte vill se. Något som håller mig vaken om nätterna. Något som får mig att känna mig värdelös. Något som får mig att känna mig mer död än levande. Jag ser men jag blundar samtidigt då jag misslyckas. Jag misslyckas gång på gång på gång. Hur jag än gör, hur jag en dag kommer att lyckas, hur jag än väljer mina vägar kommer detta aldrig att lämna mig. Min lukt är kvar och utanför luktar det vår och asfalt. Det får mig på tankar jag inte vill tänka. Det tvingar på mig syner jag inte vill se. Det drar mig till nåt jag inte vill stanna i. Ett tillstånd som klöv mig mitt itu. Ett tillstånd som gjorde mig döv och missanpassad.
Jag försöker att blunda. Jag vill inte se det jag ser. Men det är omöjligt att inte se. Alla ser vare sig de vill eller inte. Det är vackert, säger dom. Det är nåt att leva för hör jag diskborsten tala om för mig sent en kväll då jag skulle ha annat för mig. Det är liv, talar trädet på gården om för mig. Jag pressar mig själv mot det som ska vara långt ifrån. Jag skjuter mig själv för att tvinga mig till tysthet.
Att andas gör ibland ont. Ibland gör det för ont och då är man tyst. Pusselbiten sågades fel och det är för sent till förändring. För det här kommer jag aldrig kunna förlåta mig själv.
/28 mars 2012.
Jag försöker att blunda. Jag vill inte se det jag ser. Men det är omöjligt att inte se. Alla ser vare sig de vill eller inte. Det är vackert, säger dom. Det är nåt att leva för hör jag diskborsten tala om för mig sent en kväll då jag skulle ha annat för mig. Det är liv, talar trädet på gården om för mig. Jag pressar mig själv mot det som ska vara långt ifrån. Jag skjuter mig själv för att tvinga mig till tysthet.
Att andas gör ibland ont. Ibland gör det för ont och då är man tyst. Pusselbiten sågades fel och det är för sent till förändring. För det här kommer jag aldrig kunna förlåta mig själv.
/28 mars 2012.
Kommentarer
Trackback
