Den röda tråden som måste tas upp.
Nu är det väldigt länge sedan jag skrev sist. Jag har massor av fraser och texter i mitt huvud. Och många har jag roligt nog sparat i min telefon. Jag har en viss runda som jag brukar gå med hunden och det är där alla fina ideér kommer till. Nu är hunden iväg och jag går inte promenader lika ofta längre. Så jag antar att det är naturligt att allt inte kommer till mig på samma sätt längre.
Mycket har hänt i mitt liv sedan sist jag skrev. Jag har flyttat. Jag bor i ett nytt bo. Jag är föräldraledig och jag har tagit studenten. Stora grejer! Jag trodde att jag skulle ha all tid i världen nu, men det har jag verkligen inte. Ändå måste jag försöka vara mitt kreativa jag (som ibland glöms bort.) Det är hemskt. Och jag har svårt att acceptera det. Föräldraskapet har en baksida också. That´s it!
Jag måste (jag vill) ta upp den röda tråden och följa den. För det är viktigt för mig och mitt mående. Om jag inte får/hittar tid till att utrycka mig mår jag fruktansvärt jävla dåligt och det vill jag verkligen inte göra! Det är här mitt liv. Det här är jag. Och så är det.
Mycket har hänt i mitt liv sedan sist jag skrev. Jag har flyttat. Jag bor i ett nytt bo. Jag är föräldraledig och jag har tagit studenten. Stora grejer! Jag trodde att jag skulle ha all tid i världen nu, men det har jag verkligen inte. Ändå måste jag försöka vara mitt kreativa jag (som ibland glöms bort.) Det är hemskt. Och jag har svårt att acceptera det. Föräldraskapet har en baksida också. That´s it!
Jag måste (jag vill) ta upp den röda tråden och följa den. För det är viktigt för mig och mitt mående. Om jag inte får/hittar tid till att utrycka mig mår jag fruktansvärt jävla dåligt och det vill jag verkligen inte göra! Det är här mitt liv. Det här är jag. Och så är det.
OM MITT SKRIVANDE / 3 APRIL 2014.
Det som göms, det glöms.
Det är höst ute. Det luktar löv och marken är fuktig. Jorden är mjuk. Några vänner är ute i skogen. De är tillsammans allhopa utom två i sällskapet. De unga kvinnorna smyger iväg till en skogsdunge en bit ifrån. Den ljushåriga säger till den mörkhåriga "Jag dödade någon igår och nu måste jag gömma kroppen." Den ljushåriga ser bekymrad ut innan hon berättar vidare "Jag tror att det bästa är att gräva ned den." Den mörkhåriga svarar lugnt men bestämt "Hur hade du tänkt att det skulle gå till? En kropp är tyngre än du någonsin kan ana, Matilda." Den ljushåriga ser ned i marken och mumlar "Jag fixar det här. Jag gräver inatt då alla sover." Den ljushåriga lämnar skogsdungen och går mot den döda.
Dagen efter promenerar den mörkhåriga för sig själv bland löven. Helt plötsligt halkar hon på något. När hon rest sig upp och borstat av sig ser hon att hon snubblat över ett par fingrar som sticker upp ur jorden. Den ljushåriga kommer gående mot den mörkhåriga. Löven prasslar under hennes fötter då hon hasar sig genom högarna. "Är det här du begravt liket?" undrar den mörkhåriga då den ljushåriga står precis mitt emot. Den ljushåriga följer den mörkhårigas utsträckta pekfinger. Den ljushåriga ser oberörd ut och himlen speglar sig över den lilla sjön bredvid de unga kvinnorna. "Nej" svarar den ljushåriga "Jag grävde ned liket på andra sidan sjön." Den mörkhåriga ser ut över vattnet "Och du grävde djupt?" frågar den mörkhåriga undrande. Den ljushåriga stoppar händerna djupt ned i sina fickor och ser rakt på den mörkhåriga. Blicken är bestämd och rösten säker. "Ja" svarar hon. "Vem är det då som ligger här?" Frågar den mörkhåriga och räcker återigen ut sitt pekfinger.
/3 december 2013.
Dagen efter promenerar den mörkhåriga för sig själv bland löven. Helt plötsligt halkar hon på något. När hon rest sig upp och borstat av sig ser hon att hon snubblat över ett par fingrar som sticker upp ur jorden. Den ljushåriga kommer gående mot den mörkhåriga. Löven prasslar under hennes fötter då hon hasar sig genom högarna. "Är det här du begravt liket?" undrar den mörkhåriga då den ljushåriga står precis mitt emot. Den ljushåriga följer den mörkhårigas utsträckta pekfinger. Den ljushåriga ser oberörd ut och himlen speglar sig över den lilla sjön bredvid de unga kvinnorna. "Nej" svarar den ljushåriga "Jag grävde ned liket på andra sidan sjön." Den mörkhåriga ser ut över vattnet "Och du grävde djupt?" frågar den mörkhåriga undrande. Den ljushåriga stoppar händerna djupt ned i sina fickor och ser rakt på den mörkhåriga. Blicken är bestämd och rösten säker. "Ja" svarar hon. "Vem är det då som ligger här?" Frågar den mörkhåriga och räcker återigen ut sitt pekfinger.
/3 december 2013.
Den glade utan spade.
En man och två damer sitter på bussen mot Slussen. Mannen blickar ut genom fönstret och ser ut över vattnet. Han ser finurlig ut. "Här skulle det sitta skönt med en såg. Eller förlåt, jag menar sång!" säger han. Han klämmer i från tårna "Rönnedal han skuttar med ett skratt ur sin säng. Väcker frun och barna.." Han harklar sig "Nej, föresten. Det känns inte helt rätt." Han försöker igen "Åh, det är skönt när mitt Stockholm är grönt. Sakta går hem genom stan.." Han funderar en sekund och utbrister till de två damerna "Vad tycker ni flickor? En snapsvisa kanske skulle passa?" Han svingar med näven och för låtsasglaset till munnen.
/3 december 2013.
/3 december 2013.
I full färd med annat.
Tunnelbanan är fullsatt. Alla trängs. Två män sitter bredvid varandra. Den längst ut på sätet knappar på sin mobil. Tunnelbaneföraren ropar ut "Nästa Gullmarsplan" och personen längst in får bråttom. Han vill först ut. Han tränger sig ut mellan jackor och ben. Samtidigt snubblar han över mannen med mobilen. Mobilen ramlar på marken och den stressade mannen handlar instingtift. Han trampar på den. Stampar på den. En mycket dyr telefon. Glasskärmen knastrar under hans fot. Mobiltelefonens ägare ser snopet ned på den trasiga mobiltelefonen. Den stressade mannen skyndar fort ut och säger varken förlåt eller ursäkta. "Hej då" säger han dock och ger den bedrövade mannen ett oemotståndligt leende.
/3 december 2013.
/3 december 2013.
På en parkbänk vid skymning klockan någonting någonting noll koll.
"Jag förstår inte varför du jämt och ständigt ska hålla på. Kan du inte bara inse att konstnärer inte kan leva på det dom gör? Fan, de hinner ju trilla av pinn innan det blir som det ska vara."
"Förstå och förstå. Jag gör vad jag vill. Har alltid gjort mer eller mindre. Mina föräldrar var så ouppfostrade."
"Det är just där felet ligger, du gör som du vill precis när du vill. Du är jobbig. Och ibland säger du ingenting till folk även om dom går bredvid. Så osocial."
"Måste man alltid ha lust? Måste man alltid vara tillgänglig? Eller ska jag säga jag kanske? Eller varför inte en?"
"Säg vad du vill. Det gör du ändå. Virrpanna."
"Vart tror du det här kommer leda?"
"Jag vet ärligt talat inte. Vet inte om jag vill veta ens."
"Varför står vi här och pratar? Vi har egentligen ingenting att säga varandra."
"Förstå och förstå. Jag gör vad jag vill. Har alltid gjort mer eller mindre. Mina föräldrar var så ouppfostrade."
"Det är just där felet ligger, du gör som du vill precis när du vill. Du är jobbig. Och ibland säger du ingenting till folk även om dom går bredvid. Så osocial."
"Måste man alltid ha lust? Måste man alltid vara tillgänglig? Eller ska jag säga jag kanske? Eller varför inte en?"
"Säg vad du vill. Det gör du ändå. Virrpanna."
"Vart tror du det här kommer leda?"
"Jag vet ärligt talat inte. Vet inte om jag vill veta ens."
"Varför står vi här och pratar? Vi har egentligen ingenting att säga varandra."
"Ha, står? Vi står inte. Vi sitter."
"Förlåt då, fru bitter och näsvis."
"Ibland blir jag så trött på dig. Så trött så att jag inte vet vart jag ska ta vägen."
"Och vad ska jag göra åt det?"
"Förlåt då, fru bitter och näsvis."
"Ibland blir jag så trött på dig. Så trött så att jag inte vet vart jag ska ta vägen."
"Och vad ska jag göra åt det?"
"Sluta ringa kanske. Sluta be mig om att jag ska hämta dig, om du så står vid vägens ände."
"Varför hämtar du mig då?"
"För att du ber mig."
"Du ska tala mig tillrätta? Så att jag ska bli vuxen en gång för alla? Bli en i mängden som alla är aktivister av något slag. Varför inte bli alkolist? Det är ju vanligt idag, både hemmafrualkolister, jobbalkolister och parkbänksalkolister. Eller varför inte knarkare? Skulle sitta fint nu såhär på gamla dar."
"Skärp dig. Alla är som tur var inte knarkare. Inte alkolister heller för den delen."
"Okej. Har du gått i Hökarängens centrum någongång? Mer än 50% är både knarkare och alkolister. Jag får aldrig en sittplats någonstans. De liksom klänger på varandra."
"Ge dig. Vad pratade vi om till en början?"
"Minns inte."
"Jo just det. Jag pratade med dig om att du inte kan göra som du vill, även om du vill det."
"Hur menar du att jag ska göra då?"
"Gör som alla andra vill att du gör! Hur svårt kan det vara? Knip käft. Det är du så duktig på, förutom när du skriver."
"Tack för rådet, hjärtat. Jag ska se vad jag kan göra. Kanske intresseklubben antecknar nu när vi ändå är igång och sitter så bekvämt. Vi sitter ju ändå på en bänk som inte blivit nedfläckad med öl och spya. Se, den är helt ny! Den glänser! Och så skönt jag sitter! Inga gropar efter cigarettfimpar någonstans."
"Du har så jävla dålig människosyn, vet du det? Du tycker inte synd om plankare även om du kallar dig feminist. Det måste vara något fel på dig! Sket räven kanske ut dig på en sten?"
/31 juli 2013.
"Varför hämtar du mig då?"
"För att du ber mig."
"Du ska tala mig tillrätta? Så att jag ska bli vuxen en gång för alla? Bli en i mängden som alla är aktivister av något slag. Varför inte bli alkolist? Det är ju vanligt idag, både hemmafrualkolister, jobbalkolister och parkbänksalkolister. Eller varför inte knarkare? Skulle sitta fint nu såhär på gamla dar."
"Skärp dig. Alla är som tur var inte knarkare. Inte alkolister heller för den delen."
"Okej. Har du gått i Hökarängens centrum någongång? Mer än 50% är både knarkare och alkolister. Jag får aldrig en sittplats någonstans. De liksom klänger på varandra."
"Ge dig. Vad pratade vi om till en början?"
"Minns inte."
"Jo just det. Jag pratade med dig om att du inte kan göra som du vill, även om du vill det."
"Hur menar du att jag ska göra då?"
"Gör som alla andra vill att du gör! Hur svårt kan det vara? Knip käft. Det är du så duktig på, förutom när du skriver."
"Tack för rådet, hjärtat. Jag ska se vad jag kan göra. Kanske intresseklubben antecknar nu när vi ändå är igång och sitter så bekvämt. Vi sitter ju ändå på en bänk som inte blivit nedfläckad med öl och spya. Se, den är helt ny! Den glänser! Och så skönt jag sitter! Inga gropar efter cigarettfimpar någonstans."
"Du har så jävla dålig människosyn, vet du det? Du tycker inte synd om plankare även om du kallar dig feminist. Det måste vara något fel på dig! Sket räven kanske ut dig på en sten?"
/31 juli 2013.
Nu tar vi upp den lilla röda tråden som halkat av vägen och svimmat av i några månader.
Under det här inlägget finns två nya texter. Texter som jag skrivit idag, just för en liten stund sedan. Jag brukar säga till mig själv att denna blogg är så skön - för väldigt få hittar hit. De som finns närmast mitt hjärta hittar hit, trots att jag sällan skriver här inne längre. Nu är det dags för mig att göra det jag tycker allra bäst om - att skriva! Jag borde, jag borde och jag borde verkligen börja skriva mer här inne titt som tätt! (Det är väl nu jag har tid för sånt?)
Till er som inte känner till mitt Monsterkabinett;
Jag skriver här inne för skojs skull. Tidigare var det ett skolprojekt - inte längre! Det är privat, skruvat och drömlikt. Det är saker jag varit med om och saker jag absolut inte varit med om. Det är mig själv och påhittat, samtidigt. Här inne gör jag som jag vill, skriver vad jag vill och tar inte hänsyn till språk överhuvudtaget. Det här är taget från mig själv, min fantastiska hjärna och mitt kluvna jag. Detta är min lilla diamantlåda sedan november 2011. Välkomna!
OM MITT SKRIVANDE / 31 juli 2013.
Till er som inte känner till mitt Monsterkabinett;
Jag skriver här inne för skojs skull. Tidigare var det ett skolprojekt - inte längre! Det är privat, skruvat och drömlikt. Det är saker jag varit med om och saker jag absolut inte varit med om. Det är mig själv och påhittat, samtidigt. Här inne gör jag som jag vill, skriver vad jag vill och tar inte hänsyn till språk överhuvudtaget. Det här är taget från mig själv, min fantastiska hjärna och mitt kluvna jag. Detta är min lilla diamantlåda sedan november 2011. Välkomna!
OM MITT SKRIVANDE / 31 juli 2013.
15, 16, 17, 18, jätteasgammal och komplicerad.
Instrumentbrädan är varm mot mina bara fötter. Jag dansar i takt till musiken. Mitt hår flyger för vindrutan är nere. Det är sommar och jag är 16 år. Jag är arg och jag funderar på hur det är att bita. Bita igenom kött och blod. Svälja dig med hull och hår, ditt as. Du misstänker inget för du kör vidare, skrattar och sneglar på mig då och då. Du ser inte det jag ser. Koncentrerar dig okoncentrerat på vägen. Känslorna svallar och i mina tankar finns du inte. Det är någon annan som sitter på din plats. Någon annan som ser det jag ser. Någon som kör bättre än vad du gör.
Jag vänder och vrider mig, ut och in. Musiken är hög och jag är halv. Jag är urgröpt och levande död i ett skal som andas. Ut, in och ut. Jag stannar plötsligt upp, vi kör förbi dit jag inte vill. Jag tar tag i mina båda ben och för dem mot mig. Instrumentbrädan är plötsligt inte lika varm längre. Jag gömmer mig under en filt som du länge haft i bakluckan. Den luktar du och jag hatar det. Jag biter ihop och hoppas att du inte ser mig. För jag vill inte bli sedd.
"Vad är det?" frågar du och lyfter på filten.
"Du ser inte det jag ser" svarar jag och drar till mig tygstycket igen.
"Varför förstorar du upp saker hela tiden för? Du är så jävla jobbig. Egentligen är jag färdig med dig, men jag håller dig kvar ändå. Du är så tröttsam, så förutsägbar. Så jävla.. dum? Och ful. Det är därför du sminkar dig hela tiden. Egentligen bryr jag mig inte om dig. Bara din kropp som är något yngre än min. Varför i helvete äter du inte bananer som alla vi andra gör? Det är så tröttsamt att du ska vara så tröttsam. Bananer är ingen big deal, Thess."
"Jag tänker inte börja äta bananer bara för att du gör det i tid och otid. Jag är inte du, du är inte jag. Vi är inte vi. Vi sitter här, du och jag och är blinda. Blinda och förlamade" skriker jag och börjar plocka bort hans händer från ratten.
"Vad gör du? SLUTA!" ropar du förvånat och försöker fokusera på stupet som kommer allt närmare oss.
"Jag ska köra dig ända in i helvetet!" hånskrattar jag och slår dig över munnen med den hand som är ledig.
Och in i helvetet kommer vi, både du och jag för våra synders skull.
/31 juli 2013.
Jag vänder och vrider mig, ut och in. Musiken är hög och jag är halv. Jag är urgröpt och levande död i ett skal som andas. Ut, in och ut. Jag stannar plötsligt upp, vi kör förbi dit jag inte vill. Jag tar tag i mina båda ben och för dem mot mig. Instrumentbrädan är plötsligt inte lika varm längre. Jag gömmer mig under en filt som du länge haft i bakluckan. Den luktar du och jag hatar det. Jag biter ihop och hoppas att du inte ser mig. För jag vill inte bli sedd.
"Vad är det?" frågar du och lyfter på filten.
"Du ser inte det jag ser" svarar jag och drar till mig tygstycket igen.
"Varför förstorar du upp saker hela tiden för? Du är så jävla jobbig. Egentligen är jag färdig med dig, men jag håller dig kvar ändå. Du är så tröttsam, så förutsägbar. Så jävla.. dum? Och ful. Det är därför du sminkar dig hela tiden. Egentligen bryr jag mig inte om dig. Bara din kropp som är något yngre än min. Varför i helvete äter du inte bananer som alla vi andra gör? Det är så tröttsamt att du ska vara så tröttsam. Bananer är ingen big deal, Thess."
"Jag tänker inte börja äta bananer bara för att du gör det i tid och otid. Jag är inte du, du är inte jag. Vi är inte vi. Vi sitter här, du och jag och är blinda. Blinda och förlamade" skriker jag och börjar plocka bort hans händer från ratten.
"Vad gör du? SLUTA!" ropar du förvånat och försöker fokusera på stupet som kommer allt närmare oss.
"Jag ska köra dig ända in i helvetet!" hånskrattar jag och slår dig över munnen med den hand som är ledig.
Och in i helvetet kommer vi, både du och jag för våra synders skull.
/31 juli 2013.
Blod är inte tjockare än vatten, fucker.
Jag behöver inte dig mer, hör du det?
Besök inte mig mer, är du snäll.
Besök inte mig mer, är du snäll.
Det gör ont ändå, som det är.
Snälla, knacka inte på utan lov.
Jag har inte sagt att du får komma hit, din fan!
Varför lyssnar du aldrig på mig?
Jag vill aldrig mera se dig, fatta och förstå.
Hur mycket du än vill förklara kommer jag alltid hålla för öronen.
Ingenting spelar längre någon roll, för ingenting kommer bli som förut.
Jag vill inte det.
Det är därför jag inte lyssnar när du skriker och vill bli insläppt.
Allt jag ber om är att få vara ifred.
Jag har mitt liv, min kärlek och mina krav.
Du betyder ingenting längre.
Har inte gjort sedan 2009.
Blod är inte tjockare än vatten.
/31 juli 2013.
Snälla, knacka inte på utan lov.
Jag har inte sagt att du får komma hit, din fan!
Varför lyssnar du aldrig på mig?
Jag vill aldrig mera se dig, fatta och förstå.
Hur mycket du än vill förklara kommer jag alltid hålla för öronen.
Ingenting spelar längre någon roll, för ingenting kommer bli som förut.
Jag vill inte det.
Det är därför jag inte lyssnar när du skriker och vill bli insläppt.
Allt jag ber om är att få vara ifred.
Jag har mitt liv, min kärlek och mina krav.
Du betyder ingenting längre.
Har inte gjort sedan 2009.
Blod är inte tjockare än vatten.
/31 juli 2013.
Vardagsskräck.
Jag var inte rädd till en början
Sedan började jag tänka mer ingående på det som komma skall
Idag är jag både livrädd och skräckslagen
/22 februari 2013.
Sedan började jag tänka mer ingående på det som komma skall
Idag är jag både livrädd och skräckslagen
/22 februari 2013.
Mansdominans.
Det sägs att Kafka inte hade det så roligt
Jag förstår honom
Det har inte jag heller
Strindberg ler aldrig
inte på en endaste bild
Var det för att han var man?
Själv ler jag nåt djävulusiskt på varje bild
Jag misstänker att det beror på att jag är kvinna
Fan också
/22 februari 2013.
Jag förstår honom
Det har inte jag heller
Strindberg ler aldrig
inte på en endaste bild
Var det för att han var man?
Själv ler jag nåt djävulusiskt på varje bild
Jag misstänker att det beror på att jag är kvinna
Fan också
/22 februari 2013.
Vårbaskern.
I våras slutade jag bära basker
Det gjorde jag bara för att du
skulle få se mitt hår oftare
Du sa ofta att det var fint men tovigt
Idag märker du inte när jag färgar det
/22 februari 2013.
Det gjorde jag bara för att du
skulle få se mitt hår oftare
Du sa ofta att det var fint men tovigt
Idag märker du inte när jag färgar det
/22 februari 2013.
Mani.
Samma känsla infann sig aldrig igen
Ingenting blev någonsin som förut
Du satt på samma sits som vanligt
Själv sitter jag och gungar maniskt
på en stol med endast tre ben
/22 februari 2013.
Ingenting blev någonsin som förut
Du satt på samma sits som vanligt
Själv sitter jag och gungar maniskt
på en stol med endast tre ben
/22 februari 2013.
Projektarbetets slutspurt.
Hej lilla Monsterkabinettet! Idag ska jag ha min muntliga redovisning av mitt projektarbete som hållt på under väldigt lång tid. Jag är med andra ord alltså inne på slutspurten. Det är härligt att det snart är över, samtidigt som det är lite sorgligt. Jag kommer givetvis inte att sluta skriva, tvärtom. Jag kommer fortsätta och fortsätta och fortsätta. För ord kan aldrig ta slut. Omöjligt.
Nä, nu ska jag göra det här gott folk! Önska mig lycka till. För nu jävlarns smäller det!
/ 19 mars 2013.
Nä, nu ska jag göra det här gott folk! Önska mig lycka till. För nu jävlarns smäller det!
/ 19 mars 2013.
Vid badkarskantens kant.
Du står vid dörrkarmen och skrattar. Ser på mig med dina blå ögon och skrattar. Ja, gapskrattar. Du tar ingen notis om att det faktiskt är jag som bor här, inte du. Du öppnar ytterdörren och sätter ditt finger tvärsäkert på ringklockan. Hela lägenheten darrar. Du fortsätter att skratta. Du känner att ingenting hindrar dig nu. Du kom ju in, helt utan lov. Du tar inte bort fingret i första sekund. Först och främst ska du göra mig riktigt irriterad eftersom du vet att det är oljudet som stör mig allra mest, bortsett från dig själv.
Du ger dig inte. Du ska ha mer. Du springer in i lägenheten och du vet att det finns ett badkar. Ett stort och rymligt badkar. Du hatar att bada. Det är det absolut värsta du vet. Ändå drar du igång kranen för fulla muggar. Din idé är att du ska fylla badkaret till bredden och sedan slänga i min dator. Också mina andra viktigaste tillbehör. Du tänker ge igen för något som bara du förstår. Ingen nämnd, ingen glömd.
Medans vattnet står på gör du dig beredd. Du tar alla saker av värde och placerar dem i högar på toalettlocket. Du vill vara noga förberedd att förstöra det som jag har mest kärt. Du får syn på dig själv i spegeln, skrattar vilt. Ingen kan någonsin nå dig nu, det är alldeles för sent. Du ser mig inte längre. Allt går i ultrapid. Som i en film man blir illa berörd av - det går för snabbt. Du får syn på min dagbok i bokhyllan. Du öppnar den och väser. En tår trillar ned för din kind. Den handlar om dig, du ser det. Ditt namn står stort på varje sida. Du slänger den i väggen som om den bränt dig. Kanske händer det, kanske inte.
Badkarskanten svämmar över av vattnet som du målmedvetet fyllt till bredden. Du kastar i mina saker av värde. Tingen har inget värde för dig, har aldrig haft. Ditt skratt ekar i badrummet. Själv står jag bredvid och ser på. Jag vet ju vilken väg vi båda skall vandra. Vi ska nämligen åt samma håll.
/28 januari 2013.
Du ger dig inte. Du ska ha mer. Du springer in i lägenheten och du vet att det finns ett badkar. Ett stort och rymligt badkar. Du hatar att bada. Det är det absolut värsta du vet. Ändå drar du igång kranen för fulla muggar. Din idé är att du ska fylla badkaret till bredden och sedan slänga i min dator. Också mina andra viktigaste tillbehör. Du tänker ge igen för något som bara du förstår. Ingen nämnd, ingen glömd.
Medans vattnet står på gör du dig beredd. Du tar alla saker av värde och placerar dem i högar på toalettlocket. Du vill vara noga förberedd att förstöra det som jag har mest kärt. Du får syn på dig själv i spegeln, skrattar vilt. Ingen kan någonsin nå dig nu, det är alldeles för sent. Du ser mig inte längre. Allt går i ultrapid. Som i en film man blir illa berörd av - det går för snabbt. Du får syn på min dagbok i bokhyllan. Du öppnar den och väser. En tår trillar ned för din kind. Den handlar om dig, du ser det. Ditt namn står stort på varje sida. Du slänger den i väggen som om den bränt dig. Kanske händer det, kanske inte.
Badkarskanten svämmar över av vattnet som du målmedvetet fyllt till bredden. Du kastar i mina saker av värde. Tingen har inget värde för dig, har aldrig haft. Ditt skratt ekar i badrummet. Själv står jag bredvid och ser på. Jag vet ju vilken väg vi båda skall vandra. Vi ska nämligen åt samma håll.
/28 januari 2013.
Faktum är att jag inte är jag.
Jag blir allt tyngre, väger mer. Min andning är inte längre lika optimal. Jag vaggar fram och tillbaka över den snötäckta marken som inte längre är nedsölad av gud vet vad. Jag skimrar på ett sätt jag aldrig tidigare gjort. Jag skulle kunna kalla mig vacker om det inte vore för att mina jeans inte längre passar. Så mycket som jag väger just nu har jag aldrig vägt tidigare. Jag är inte längre den jag var förut.
Om bara några få månader kommer livet aldrig mer bli sig likt igen. Jag ser fram emot det med stor väntan, stor längtan och stor förtvivlan. Vem vet hur man gör? Jag vrider mig inte längre för att få fram några svar. Jag springer inte ifrån faktumet som snart står för tröskeln. Jag är mer än en, jag är två. Jag är ett levande bevis på kärlek. Varken mer eller mindre.
/28 januari 2013.
Om bara några få månader kommer livet aldrig mer bli sig likt igen. Jag ser fram emot det med stor väntan, stor längtan och stor förtvivlan. Vem vet hur man gör? Jag vrider mig inte längre för att få fram några svar. Jag springer inte ifrån faktumet som snart står för tröskeln. Jag är mer än en, jag är två. Jag är ett levande bevis på kärlek. Varken mer eller mindre.
/28 januari 2013.
