Det som göms, det glöms.

Det är höst ute. Det luktar löv och marken är fuktig. Jorden är mjuk. Några vänner är ute i skogen. De är tillsammans allhopa utom två i sällskapet. De unga kvinnorna smyger iväg till en skogsdunge en bit ifrån. Den ljushåriga säger till den mörkhåriga "Jag dödade någon igår och nu måste jag gömma kroppen." Den ljushåriga ser bekymrad ut innan hon berättar vidare "Jag tror att det bästa är att gräva ned den." Den mörkhåriga svarar lugnt men bestämt "Hur hade du tänkt att det skulle gå till? En kropp är tyngre än du någonsin kan ana, Matilda." Den ljushåriga ser ned i marken och mumlar "Jag fixar det här. Jag gräver inatt då alla sover." Den ljushåriga lämnar skogsdungen och går mot den döda.

Dagen efter promenerar den mörkhåriga för sig själv bland löven. Helt plötsligt halkar hon på något. När hon rest sig upp och borstat av sig ser hon att hon snubblat över ett par fingrar som sticker upp ur jorden. Den ljushåriga kommer gående mot den mörkhåriga. Löven prasslar under hennes fötter då hon hasar sig genom högarna. "Är det här du begravt liket?" undrar den mörkhåriga då den ljushåriga står precis mitt emot. Den ljushåriga följer den mörkhårigas utsträckta pekfinger. Den ljushåriga ser oberörd ut och himlen speglar sig över den lilla sjön bredvid de unga kvinnorna. "Nej" svarar den ljushåriga "Jag grävde ned liket på andra sidan sjön." Den mörkhåriga ser ut över vattnet "Och du grävde djupt?" frågar den mörkhåriga undrande. Den ljushåriga stoppar händerna djupt ned i sina fickor och ser rakt på den mörkhåriga. Blicken är bestämd och rösten säker. "Ja" svarar hon. "Vem är det då som ligger här?" Frågar den mörkhåriga och räcker återigen ut sitt pekfinger.

/3 december 2013.

Kommentarer

Kommentera inlägget här:

Namn:
Kom ihåg mig?

E-postadress: (publiceras ej)

URL/Bloggadress:

Kommentar:

Trackback
RSS 2.0