Vid badkarskantens kant.
Du står vid dörrkarmen och skrattar. Ser på mig med dina blå ögon och skrattar. Ja, gapskrattar. Du tar ingen notis om att det faktiskt är jag som bor här, inte du. Du öppnar ytterdörren och sätter ditt finger tvärsäkert på ringklockan. Hela lägenheten darrar. Du fortsätter att skratta. Du känner att ingenting hindrar dig nu. Du kom ju in, helt utan lov. Du tar inte bort fingret i första sekund. Först och främst ska du göra mig riktigt irriterad eftersom du vet att det är oljudet som stör mig allra mest, bortsett från dig själv.
Du ger dig inte. Du ska ha mer. Du springer in i lägenheten och du vet att det finns ett badkar. Ett stort och rymligt badkar. Du hatar att bada. Det är det absolut värsta du vet. Ändå drar du igång kranen för fulla muggar. Din idé är att du ska fylla badkaret till bredden och sedan slänga i min dator. Också mina andra viktigaste tillbehör. Du tänker ge igen för något som bara du förstår. Ingen nämnd, ingen glömd.
Medans vattnet står på gör du dig beredd. Du tar alla saker av värde och placerar dem i högar på toalettlocket. Du vill vara noga förberedd att förstöra det som jag har mest kärt. Du får syn på dig själv i spegeln, skrattar vilt. Ingen kan någonsin nå dig nu, det är alldeles för sent. Du ser mig inte längre. Allt går i ultrapid. Som i en film man blir illa berörd av - det går för snabbt. Du får syn på min dagbok i bokhyllan. Du öppnar den och väser. En tår trillar ned för din kind. Den handlar om dig, du ser det. Ditt namn står stort på varje sida. Du slänger den i väggen som om den bränt dig. Kanske händer det, kanske inte.
Badkarskanten svämmar över av vattnet som du målmedvetet fyllt till bredden. Du kastar i mina saker av värde. Tingen har inget värde för dig, har aldrig haft. Ditt skratt ekar i badrummet. Själv står jag bredvid och ser på. Jag vet ju vilken väg vi båda skall vandra. Vi ska nämligen åt samma håll.
/28 januari 2013.
Du ger dig inte. Du ska ha mer. Du springer in i lägenheten och du vet att det finns ett badkar. Ett stort och rymligt badkar. Du hatar att bada. Det är det absolut värsta du vet. Ändå drar du igång kranen för fulla muggar. Din idé är att du ska fylla badkaret till bredden och sedan slänga i min dator. Också mina andra viktigaste tillbehör. Du tänker ge igen för något som bara du förstår. Ingen nämnd, ingen glömd.
Medans vattnet står på gör du dig beredd. Du tar alla saker av värde och placerar dem i högar på toalettlocket. Du vill vara noga förberedd att förstöra det som jag har mest kärt. Du får syn på dig själv i spegeln, skrattar vilt. Ingen kan någonsin nå dig nu, det är alldeles för sent. Du ser mig inte längre. Allt går i ultrapid. Som i en film man blir illa berörd av - det går för snabbt. Du får syn på min dagbok i bokhyllan. Du öppnar den och väser. En tår trillar ned för din kind. Den handlar om dig, du ser det. Ditt namn står stort på varje sida. Du slänger den i väggen som om den bränt dig. Kanske händer det, kanske inte.
Badkarskanten svämmar över av vattnet som du målmedvetet fyllt till bredden. Du kastar i mina saker av värde. Tingen har inget värde för dig, har aldrig haft. Ditt skratt ekar i badrummet. Själv står jag bredvid och ser på. Jag vet ju vilken väg vi båda skall vandra. Vi ska nämligen åt samma håll.
/28 januari 2013.
Faktum är att jag inte är jag.
Jag blir allt tyngre, väger mer. Min andning är inte längre lika optimal. Jag vaggar fram och tillbaka över den snötäckta marken som inte längre är nedsölad av gud vet vad. Jag skimrar på ett sätt jag aldrig tidigare gjort. Jag skulle kunna kalla mig vacker om det inte vore för att mina jeans inte längre passar. Så mycket som jag väger just nu har jag aldrig vägt tidigare. Jag är inte längre den jag var förut.
Om bara några få månader kommer livet aldrig mer bli sig likt igen. Jag ser fram emot det med stor väntan, stor längtan och stor förtvivlan. Vem vet hur man gör? Jag vrider mig inte längre för att få fram några svar. Jag springer inte ifrån faktumet som snart står för tröskeln. Jag är mer än en, jag är två. Jag är ett levande bevis på kärlek. Varken mer eller mindre.
/28 januari 2013.
Om bara några få månader kommer livet aldrig mer bli sig likt igen. Jag ser fram emot det med stor väntan, stor längtan och stor förtvivlan. Vem vet hur man gör? Jag vrider mig inte längre för att få fram några svar. Jag springer inte ifrån faktumet som snart står för tröskeln. Jag är mer än en, jag är två. Jag är ett levande bevis på kärlek. Varken mer eller mindre.
/28 januari 2013.
