Det som var mitt men inte längre är.
Egentligen gjorde det inte så ont som det såg ut att göra. Jag kände ingenting. Jag sov. När jag vaknade kände jag ingenting annat än tomhet. Det var någon som rivit mitt hem, tagit det som betytt något för mig. Tagit det som var mitt. Det var en girig jävel på jakt efter nåt som jag så länge trånat efter. Som jag så länge önskat. Han tog det med sig och lämnade inte kvar en endaste dröm i mitt spruckna hem.
Efter denna lilla stora incident fanns inte så mycket kvar av det jag lyckades samla ihop. Han rev, slet och trasade sönder och samman den som var jag. Den som blev jag tog han också en bit ifrån.
Jag håller på att bygga mina väggar just precis just nu. Jag skiter i husgrunden, tar den lite senare. Det går trögt och jag ser att han suktar i skogsbrynet. Han har fått vittring på mitt blod och väntar ivrigt. Jag ser det. Ett fönster har jag i alla fall lyckats få dit. Han vankar av och an. Kanske tror han att jag inte kan se honom. Men det gör jag. Varje steg uppmärksammar jag innan jag får annat att tänka på. Bygga vidare. Andas vidare. Leva längre. Människorna säger att det är bra. Att man inte ska dö ung.
Som om han skulle bry sig om det egentligen. Han ser inte det jag ser. Han överlevde och dog inte där och då på samma dag som det hela hände. Han såg på när jag rullades iväg mot obduktionsbordet. Han följde efter då de la upp mig på britsen och bröt upp min bröstkorg. Han gjorde ingen ansats till att skydda kroppen som skulle föreställa mig som ett skal.
Det var väl inte så farligt, sa människorna efteråt. Nej visst inte, svarar jag och fortsätter titta in i mitt hörn och ifrågasätta mig själv. Jag målar naglarna i brist på annat. Jag sätter på mig mitt ansikte som jag förvarar i en burk. En burk fylld med vätska som ska förhindra själva åldrandet av min hud som ännu ska föreställa slät.
Det brinner en eld i mig som för tillfället bara är en tändstickslåga.
/25 april 2012.
Efter denna lilla stora incident fanns inte så mycket kvar av det jag lyckades samla ihop. Han rev, slet och trasade sönder och samman den som var jag. Den som blev jag tog han också en bit ifrån.
Jag håller på att bygga mina väggar just precis just nu. Jag skiter i husgrunden, tar den lite senare. Det går trögt och jag ser att han suktar i skogsbrynet. Han har fått vittring på mitt blod och väntar ivrigt. Jag ser det. Ett fönster har jag i alla fall lyckats få dit. Han vankar av och an. Kanske tror han att jag inte kan se honom. Men det gör jag. Varje steg uppmärksammar jag innan jag får annat att tänka på. Bygga vidare. Andas vidare. Leva längre. Människorna säger att det är bra. Att man inte ska dö ung.
Som om han skulle bry sig om det egentligen. Han ser inte det jag ser. Han överlevde och dog inte där och då på samma dag som det hela hände. Han såg på när jag rullades iväg mot obduktionsbordet. Han följde efter då de la upp mig på britsen och bröt upp min bröstkorg. Han gjorde ingen ansats till att skydda kroppen som skulle föreställa mig som ett skal.
Det var väl inte så farligt, sa människorna efteråt. Nej visst inte, svarar jag och fortsätter titta in i mitt hörn och ifrågasätta mig själv. Jag målar naglarna i brist på annat. Jag sätter på mig mitt ansikte som jag förvarar i en burk. En burk fylld med vätska som ska förhindra själva åldrandet av min hud som ännu ska föreställa slät.
Det brinner en eld i mig som för tillfället bara är en tändstickslåga.
/25 april 2012.
Kommentarer
Trackback
