Det gör aldrig så ont som när du går.
"Det finns något ofullständigt i oss alla som går att bekämpa" sa jag och skrattade vidare.
Du sa ingenting. Hade ingenting att tillägga. Alltig var precis som vanligt. Inga hårda kanter stack ut någonstans. Mjukt var det ju knappast heller. Och ingenting mitt emellan. Du tog ett grepp om min arm och stirrade. Dina ögon var hålor och mina var vettskrämda. "Släpp mig!" skrek jag och försökte komma loss. Du släppte inte och började hånskratta åt mig. "Trodde du verkligen att jag skulle låta dig springa lös på glas? Va? Trodde du verkligen det?" skrek du och kastade mig sedan hårt i backen.
Jag sträckte på mig och gäspade. Kände med fingrarna för säkerhets skull över huvudet och fann en gren sticka ut rakt genom huvudskålen. Det blödde men jag hade viktigare saker att uträtta. Jag såg att du klev iväg bort mot järnvägen med stora kliv. Jag var dum och sprang efter. Trodde att jag hade nåt vettigt att säga. Trots att jag inte fann några ord såg jag när du ökade takten ytterligare. Dina skor var svarta för dagen. Din blick var också svart.
"Det här är till dig som sprättade upp mig på köksbordet!" gastade jag och drog ut grenen ur min skalle och sulade iväg den det hårdaste jag kunde mot hans ryggtavla. Han stannade, vacklade till av slaget och vände sig genast om. "Tonight we are young so let's set the world on fire" viskade du medans du sakta gick emot mig med det vidrigaste leende jag någonsin sett. Det var klistrat över hela ditt annars så släta ansikte. Plötsligt tar du upp något ur jackfickan. Jag ser att det är en tändsticksask. Du tänder och håller upp stickan framför ditt ansikte. Dina händer är befläckade med blod. Blod som du aldrig haft på ditt samvete, men jag på mitt. Varje dag under hundra års tid. "Ingenting är relativt" viskar du vidare medans du håller ett stadigt grepp om tändstickan. Den har snart nått sin död, tändstickan. Men det är ingenting som du verkar bry dig om. För du bryr dig inte om någonting.
/17 augusti 2012.
Du sa ingenting. Hade ingenting att tillägga. Alltig var precis som vanligt. Inga hårda kanter stack ut någonstans. Mjukt var det ju knappast heller. Och ingenting mitt emellan. Du tog ett grepp om min arm och stirrade. Dina ögon var hålor och mina var vettskrämda. "Släpp mig!" skrek jag och försökte komma loss. Du släppte inte och började hånskratta åt mig. "Trodde du verkligen att jag skulle låta dig springa lös på glas? Va? Trodde du verkligen det?" skrek du och kastade mig sedan hårt i backen.
Jag sträckte på mig och gäspade. Kände med fingrarna för säkerhets skull över huvudet och fann en gren sticka ut rakt genom huvudskålen. Det blödde men jag hade viktigare saker att uträtta. Jag såg att du klev iväg bort mot järnvägen med stora kliv. Jag var dum och sprang efter. Trodde att jag hade nåt vettigt att säga. Trots att jag inte fann några ord såg jag när du ökade takten ytterligare. Dina skor var svarta för dagen. Din blick var också svart.
"Det här är till dig som sprättade upp mig på köksbordet!" gastade jag och drog ut grenen ur min skalle och sulade iväg den det hårdaste jag kunde mot hans ryggtavla. Han stannade, vacklade till av slaget och vände sig genast om. "Tonight we are young so let's set the world on fire" viskade du medans du sakta gick emot mig med det vidrigaste leende jag någonsin sett. Det var klistrat över hela ditt annars så släta ansikte. Plötsligt tar du upp något ur jackfickan. Jag ser att det är en tändsticksask. Du tänder och håller upp stickan framför ditt ansikte. Dina händer är befläckade med blod. Blod som du aldrig haft på ditt samvete, men jag på mitt. Varje dag under hundra års tid. "Ingenting är relativt" viskar du vidare medans du håller ett stadigt grepp om tändstickan. Den har snart nått sin död, tändstickan. Men det är ingenting som du verkar bry dig om. För du bryr dig inte om någonting.
/17 augusti 2012.
Kommentarer
Trackback
