!MONSTERKABINETTET

För min del hade hon lika gärna kunnat skrika så länge hon ville. Jag stängde av, höll kudden över örat och det ena nedtryckt i den hårda sängen. Det hjälpte inte henne ett dugg, men det hjälpte mig. Och det var precis det som var huvudsaken. Inte höll hon tyst även om jag gav henne mat, terapi och kärlek när jag hade tid och spegling hjälpte inte heller. Det räckte inte för henne, det var något mer som hon var ute efter. Något som jag inte kunde ge henne. Jag var oförmögen, inte rädd för att göra fel. För det gjorde jag inte. Sådana som oss gör inte fel, vi känner det innan det hela bryter ut.

En dag fick jag helt plötsligt nog. Jag tryckte och jag pressade ned min egen självhjälpande kudde över hennes lilla ansikte. Hon kämpade emot lite till. Kanske trodde att det var kärlek hon skulle få. Inte den här gången. Jag ville ha tyst och det fick jag också. Hastigt och lustigt ryckte den lilla kroppen till och tystheten kom som ett oväntat brev på posten. Nu kunde jag göra det jag sysslade med innan.

/9 mars 2012.