En stor jävla optimal spricka i ljuskronan.
Markus föddes inte till en toffel. Han var med andra ord inte det till en början. Han blev det bara, omedvetet i hans senare ålder. Markus såg inte tecknen som för en vanlig människa, och inte en toffel, skulle vara tydliga. Tofflor såg inte lika tydligt som vi dödliga, de var mer åt det blinda hållet till naturen. Markus blev kär tillslut. Tofflor har svårt för känslor som är större än berg och inte går att ta på. Marcus var förfärligt rädd till en början, men vande sig snabbt. Han hade mött sin överkvinna, på alla möjliga plan. Hon satte sig bokstavligen på honom och filade naglarna samtidigt. Han var en fotpall åt henne. Hennes personliga köksstol och reflex. Och toffel, såklart. Allt i ett. Allt i allo. Flickvännen var stor, grotesk och hennes ögonvitor var gula. Hon behövde sällan sova men åt desto mer. Det var morötter på deras gemensamma vardagsrumsgolv. Bakom soffkuddarna låg det ruttnande paprikor och Markus försökte städa men då var hans kära där och sa nej. Att de kunde städa en annan dag. Kunde de inte se en film istället? Hon som beställt alla nödvändiga kanaler. Skitkanaler, tänkte Markus. Men han sa inget. Vågade inte. Ville inte leka fröken flickväns fotpall idag.
En dag fick den groteske helt plötsligt för sig att de skulle införskaffa sig en ljuskrona. Den skulle sitta i köket, sa hon. Det tyckte inte Markus egentligen men han sa inget. Vågade som vanligt inte öppna sitt kakhål och yttra sig. Egentligen tyckte han inte att ljuskronan skulle passa särskilt väl i köket, då allt måste kretsa kring den kommande ljuskronan. Han ville inte riktigt acceptera, men flickvännen bestämde och hon styrde med hela handen. Bokstavligt. Markus kände sig liten, bortkommen och uppskjuten i ett hörn. Intryckt.
Ljuskronan var det absolut vackraste som någonsin kommit in innanför deras dörrar, tyckte hon. Den glänste och glittrade när solen träffade de små kristallerna. Som en lyxigare diskokula. Den hade varit dyr, men hon hävdade att den var på rea när den i själva verket inte alls var det. Hon hade tagit från deras gemensamma konto där respengar sparades. De skulle åka till Thessaloniki av alla ställen på hela jävla jorden, som Markus själv sa i tid och otid. Ja, där ser ni. Nåt sa han i vilket fall som helst! Men aldrig något viktigt, tyvärr.
Markus gick och hatade hatade hatade ljuskronan och dess lysnade uppseendeväckande uppsyn. Han tittade på den för ofta och önskade så innerligt att den skulle falla ned. Husets väggar var så gott som ruttna, och säkert taket också. Han funderade hur han skulle göra för att det skulle se ut som en olyckshändelse. När flickvännen inte var hemma hände det att han klättrade upp på vinden och hoppade på golvet, precis där ljuskronan var fastskruvad. Men ramlade kronfan ned? Nej, det gjorde den såklart inte. Markus visste att han skulle bli tvungen att ta till mer drastiska åtgärder.
Det groteska hondjuret, som ibland var mer som en man än självaste Markus hade nästan ett sexuellt intresse för ljuskronan. Hon speglade sig i den och fick för sig att hon var bra mycket snyggare än hon faktiskt var. Hon var i själva verket ganska ful, om hon tittade sig i badrumsspegeln. Markus såg detta och en dag stod han helt enkelt inte ut längre. Hon hade börjat tacka nej till sex, inte för att han var särskilt påstridig, men nu hade det minsann gått för långt tyckte han. Nu fick det vara nog.
Markus tog sats från köksbordet och hoppade upp till ljuskronan och grabbade tag i den. På matbordet stod deras middag framme. Tacos. En riktig festlig svensk fredagsmåltid. Markus hade trampat sönder de sista jalapeniosarna och kletat de resterande matresterna över hela matbordet. Med flit, det var han medveten om. Ja, han var plötsligt väldigt enormt medveten om precis allt som hände och skedde i köket. Såhär medveten hade han aldrig varit tidigare.
Han hängde och slängde i ljuskronan, kände hur den började ge vika. Ögonblicket innan ljuskronan brakade i golvet tillsammans med Markus började han skrika i högan sky. Flickvännen sprang genast in för att se vad som stod på. Hon hoppades att han hade nåt fint att säga, att hon var vacker till exempel. Hon blev skräckslagen av den syn hon fick på näthinnan. Hon ställde sig precis nedanför och skrek till Markus att han skulle släppa taget, så att hon kunde rädda ljuskronan. Men det var på tok för sent. Ljuskronan brakade loss från fästet och Markus landade bredvid. Hon fick hela staken över sig och det hela lät lite som när man skalar en gurka. Ett öronbedövande ljud, inte likt något annat.
Markus såg att hon dödats av ljuskronan och insåg att han äntligen var fri. Han började klappa händerna och busvissla, något som han säkert inte gjort på tio år. Äntligen, äntligen, äntligen klappade hans hjärta. Han tänkte att han inte skulle tänka efter så noga så han bestämde sig för att tänka snabbt. Han begravde sin osaknade fula flickvän som dessutom var hans otacksamma sambo i potatislandet. När det var klart klappade han i händerna lite till och skrattade lite. Sedan gick han in och gjorde armhävningar och började städa. För från och med det oväntade avskedet skulle det bli ordning på torpet, det var då ett som var säkert.
/6 mars 2012.
En dag fick den groteske helt plötsligt för sig att de skulle införskaffa sig en ljuskrona. Den skulle sitta i köket, sa hon. Det tyckte inte Markus egentligen men han sa inget. Vågade som vanligt inte öppna sitt kakhål och yttra sig. Egentligen tyckte han inte att ljuskronan skulle passa särskilt väl i köket, då allt måste kretsa kring den kommande ljuskronan. Han ville inte riktigt acceptera, men flickvännen bestämde och hon styrde med hela handen. Bokstavligt. Markus kände sig liten, bortkommen och uppskjuten i ett hörn. Intryckt.
Ljuskronan var det absolut vackraste som någonsin kommit in innanför deras dörrar, tyckte hon. Den glänste och glittrade när solen träffade de små kristallerna. Som en lyxigare diskokula. Den hade varit dyr, men hon hävdade att den var på rea när den i själva verket inte alls var det. Hon hade tagit från deras gemensamma konto där respengar sparades. De skulle åka till Thessaloniki av alla ställen på hela jävla jorden, som Markus själv sa i tid och otid. Ja, där ser ni. Nåt sa han i vilket fall som helst! Men aldrig något viktigt, tyvärr.
Markus gick och hatade hatade hatade ljuskronan och dess lysnade uppseendeväckande uppsyn. Han tittade på den för ofta och önskade så innerligt att den skulle falla ned. Husets väggar var så gott som ruttna, och säkert taket också. Han funderade hur han skulle göra för att det skulle se ut som en olyckshändelse. När flickvännen inte var hemma hände det att han klättrade upp på vinden och hoppade på golvet, precis där ljuskronan var fastskruvad. Men ramlade kronfan ned? Nej, det gjorde den såklart inte. Markus visste att han skulle bli tvungen att ta till mer drastiska åtgärder.
Det groteska hondjuret, som ibland var mer som en man än självaste Markus hade nästan ett sexuellt intresse för ljuskronan. Hon speglade sig i den och fick för sig att hon var bra mycket snyggare än hon faktiskt var. Hon var i själva verket ganska ful, om hon tittade sig i badrumsspegeln. Markus såg detta och en dag stod han helt enkelt inte ut längre. Hon hade börjat tacka nej till sex, inte för att han var särskilt påstridig, men nu hade det minsann gått för långt tyckte han. Nu fick det vara nog.
Markus tog sats från köksbordet och hoppade upp till ljuskronan och grabbade tag i den. På matbordet stod deras middag framme. Tacos. En riktig festlig svensk fredagsmåltid. Markus hade trampat sönder de sista jalapeniosarna och kletat de resterande matresterna över hela matbordet. Med flit, det var han medveten om. Ja, han var plötsligt väldigt enormt medveten om precis allt som hände och skedde i köket. Såhär medveten hade han aldrig varit tidigare.
Han hängde och slängde i ljuskronan, kände hur den började ge vika. Ögonblicket innan ljuskronan brakade i golvet tillsammans med Markus började han skrika i högan sky. Flickvännen sprang genast in för att se vad som stod på. Hon hoppades att han hade nåt fint att säga, att hon var vacker till exempel. Hon blev skräckslagen av den syn hon fick på näthinnan. Hon ställde sig precis nedanför och skrek till Markus att han skulle släppa taget, så att hon kunde rädda ljuskronan. Men det var på tok för sent. Ljuskronan brakade loss från fästet och Markus landade bredvid. Hon fick hela staken över sig och det hela lät lite som när man skalar en gurka. Ett öronbedövande ljud, inte likt något annat.
Markus såg att hon dödats av ljuskronan och insåg att han äntligen var fri. Han började klappa händerna och busvissla, något som han säkert inte gjort på tio år. Äntligen, äntligen, äntligen klappade hans hjärta. Han tänkte att han inte skulle tänka efter så noga så han bestämde sig för att tänka snabbt. Han begravde sin osaknade fula flickvän som dessutom var hans otacksamma sambo i potatislandet. När det var klart klappade han i händerna lite till och skrattade lite. Sedan gick han in och gjorde armhävningar och började städa. För från och med det oväntade avskedet skulle det bli ordning på torpet, det var då ett som var säkert.
/6 mars 2012.
Kommentarer
Trackback
