Hundarna gör såhär innan slutet.
Jag stod och tittade ut genom fönstret och konstaterade att jag flyttat lite längre ned på gatan, närmare tunnelbanan. Himlen var stålgrå och det luktade ensamt. Bredvid mig stod hon, hon som var gäst i mitt hem. Hon tittade med tom blick ut på det som skulle kallas misär. Nere på gatan var det hundratals hundar. De fanns överallt, stod och ylade och sniffade ivrigt i jakt på något som varken hon eller jag såg. Vi såg bara himlen, den som tornade upp sig för oss. Jag hade aldrig sett något liknande. Det var nytt. En nyhet jag allrahelst ville hålla tyst om, inte återberätta.
"Ser du hundarna?" frågade jag. "Visst gör jag det." svarade hon och lät inte blicken släppa himlen. "Tror du Abra är där ute någonstans? För här inne är hon då inte." "Visst är hon väl det." fick jag till svar. "Varför är dom så många? Hur kommer det sig?" frågade jag och försökte samla min ansträngda andning. Den var tung och bristen på syre gjorde mig yr." "Hundarna gör såhär innan slutet." svarade hon och först då tittade hon på mig. Hennes ögon var bruna men skiftade svagt till grönt i det dova ljuset. Innan jag släppte in henne visste jag att det var något särskilt med henne. Det var kanske därför jag lät henne flytta in. "Slutet?" var allt jag fick fram.
Kråkorna kom från ingenstans. Hela himlen hade förvandlats från den stålgråate färg till den svartaste tjära på bara ett par sekunder. Var kråkorna kom ifrån hade jag inte den blekaste om. Jag vågade inte fråga min hyresgäst heller. Så jag höll mina tusen frågor för mig själv och betraktade det hela tyst. Jag visste att hon hade en aning om vad det var som höll på att ske. Men ibland är det bäst att inte veta.
/9 mars 2012.
"Ser du hundarna?" frågade jag. "Visst gör jag det." svarade hon och lät inte blicken släppa himlen. "Tror du Abra är där ute någonstans? För här inne är hon då inte." "Visst är hon väl det." fick jag till svar. "Varför är dom så många? Hur kommer det sig?" frågade jag och försökte samla min ansträngda andning. Den var tung och bristen på syre gjorde mig yr." "Hundarna gör såhär innan slutet." svarade hon och först då tittade hon på mig. Hennes ögon var bruna men skiftade svagt till grönt i det dova ljuset. Innan jag släppte in henne visste jag att det var något särskilt med henne. Det var kanske därför jag lät henne flytta in. "Slutet?" var allt jag fick fram.
Kråkorna kom från ingenstans. Hela himlen hade förvandlats från den stålgråate färg till den svartaste tjära på bara ett par sekunder. Var kråkorna kom ifrån hade jag inte den blekaste om. Jag vågade inte fråga min hyresgäst heller. Så jag höll mina tusen frågor för mig själv och betraktade det hela tyst. Jag visste att hon hade en aning om vad det var som höll på att ske. Men ibland är det bäst att inte veta.
/9 mars 2012.
Kommentarer
Trackback
