På natten då andra sover sysslar jag med annat.
Jag kan inte sova. Jag sökte på konstiga saker på internet som ger mig ren och skär skräck på näthinnan. Jag släckte lampan lite tidigare men då blev det ännu värre. Där i mörkret tänkte jag på hur många sjuka människor det finns. Som går lösa och rör sig fritt. Jag tänkte på alla sjuka människor som jag haft runt mig. Bilderna visade söndertrasade kroppar som fick mig att må illa. Blodfläckar är alltid svåra att få bort, även på näthinnan. Jag svalde och svalde men klumpen i halsen växte sig allt större och gav inte med sig.
I mörkret kröp det vidriga på mig, försökte tränga sig in för att sedan stanna. Jag tände lampan. Det blodiga försvann. Klart såg jag mitt lilla ombonade rum som inte var det minsta läskigt och påträngande. Allt stod på rätt plats. Men min hjärna ville inte lugna ned sig. Jag sökte ivrigt på musik på min iPhone i jakt på trygg musik. Musik som skulle vagga mig till sömns och skjuta bort kroppar som inte längre rör på sig. iPhonen var seg och jag hittade bara barnvisor som gav mig en annan slags ångest.
Ljuset från min surrande taklampa störde mig. Ljuset stack mig i ögonen. Jag har aldrig varit särskilt förtjust i för starkt sken. Mörkret har alltid passat mig bättre, utom nätter som denna. När jag blundade såg jag ljuset och det gjorde mig ängslig. Jag reste mig upp på vingliga ben och drog ned min röda schal från min fuktskadade ikeahylla. Jag använde den som ögonbindel som ett tröstlös försök till sömn. Schalens fransar kittlade min näsa och jag nös. Den rena skräcken blev mindre då jag visste att det var ljust omkring mig. Jag lyfte på min hemmagjorda ögonbindel och skymtade min skyddsängel vid fotändan. Hon lugnade ned mig och påminnde mig om att aldrig glömma att andas. De blodiga söndertrasade kropparna byttes ut mot blå himmel och tryggheten jag en gång haft. Runt mitt hörn skulle ingen kallblodig typ stå. Runt mitt hörn står makten och tornar upp sig. Sömnen kom nästan omedelbart.
/28 mars 2012.
I mörkret kröp det vidriga på mig, försökte tränga sig in för att sedan stanna. Jag tände lampan. Det blodiga försvann. Klart såg jag mitt lilla ombonade rum som inte var det minsta läskigt och påträngande. Allt stod på rätt plats. Men min hjärna ville inte lugna ned sig. Jag sökte ivrigt på musik på min iPhone i jakt på trygg musik. Musik som skulle vagga mig till sömns och skjuta bort kroppar som inte längre rör på sig. iPhonen var seg och jag hittade bara barnvisor som gav mig en annan slags ångest.
Ljuset från min surrande taklampa störde mig. Ljuset stack mig i ögonen. Jag har aldrig varit särskilt förtjust i för starkt sken. Mörkret har alltid passat mig bättre, utom nätter som denna. När jag blundade såg jag ljuset och det gjorde mig ängslig. Jag reste mig upp på vingliga ben och drog ned min röda schal från min fuktskadade ikeahylla. Jag använde den som ögonbindel som ett tröstlös försök till sömn. Schalens fransar kittlade min näsa och jag nös. Den rena skräcken blev mindre då jag visste att det var ljust omkring mig. Jag lyfte på min hemmagjorda ögonbindel och skymtade min skyddsängel vid fotändan. Hon lugnade ned mig och påminnde mig om att aldrig glömma att andas. De blodiga söndertrasade kropparna byttes ut mot blå himmel och tryggheten jag en gång haft. Runt mitt hörn skulle ingen kallblodig typ stå. Runt mitt hörn står makten och tornar upp sig. Sömnen kom nästan omedelbart.
/28 mars 2012.
Kommentarer
Trackback
