Hon springer i skogen och tiden tar aldrig slut. För tunnelbanan kommer alltid fortsätta gå var tionde minut.
Hon springer. Har andan i halsen och spottar blod. Hon vill inte se vad som gömmer sig, så hon fortsätter med det hon höll på med. Hon springer. Hon säger till sig själv om och om igen att aldrig ge upp, oavsett vart tiden för henne. Hon tänker inte ge sig, aldrig sluta kämpa. Så hon springer, snubblar ibland men tar sig snabbt upp.
Verkligheten har grabbat tag i hennes fötter och hon är fast. Hon skriker, biter och river. Men verkligheten är stark och ger inte upp i första taget. Hon ber "Låt mig gå för den här gången, du kan ta mig nästa." Men det finns ingen återvändo, heller ingen återvändsgränd. Vi kan bara dra det hela framåt, och hon följer motvilligt med.
Hon står vid ett träd och försöker att andas. Det gör ont, men det måste gå. Hon river loss bark och lägger det i fickan. Fickan blir snabbt full och då är hon redan lika rastlös som innan. Hon nynnar en melodi hon hörde för länge sedan. Hon viskar förlåt och hämtar en sten. Den kastar hon på en blomma som genast går sönder. Hon säger förlåt igen och slänger sig själv i medvetslös nonsens.
Hon tittar in i hans ögon som säger att nu är det över. Han binder fast henne i foten med en kedja han inte tänker ta tillbaka. Hon ställer inte ens frågan varför eftersom hon vet att inga svar finns. Inga rätt och inga fel. Varken i med eller motvind. Han skrattar inte. Han säger inte något. Sätter sig bara en meter ifrån och betraktar till ingen nytta. Hon blundar. Håller händerna för ögonen och viskar tyst till sig själv och till den där som inte fick överleva.
/4 februari 2012.
Verkligheten har grabbat tag i hennes fötter och hon är fast. Hon skriker, biter och river. Men verkligheten är stark och ger inte upp i första taget. Hon ber "Låt mig gå för den här gången, du kan ta mig nästa." Men det finns ingen återvändo, heller ingen återvändsgränd. Vi kan bara dra det hela framåt, och hon följer motvilligt med.
Hon står vid ett träd och försöker att andas. Det gör ont, men det måste gå. Hon river loss bark och lägger det i fickan. Fickan blir snabbt full och då är hon redan lika rastlös som innan. Hon nynnar en melodi hon hörde för länge sedan. Hon viskar förlåt och hämtar en sten. Den kastar hon på en blomma som genast går sönder. Hon säger förlåt igen och slänger sig själv i medvetslös nonsens.
Hon tittar in i hans ögon som säger att nu är det över. Han binder fast henne i foten med en kedja han inte tänker ta tillbaka. Hon ställer inte ens frågan varför eftersom hon vet att inga svar finns. Inga rätt och inga fel. Varken i med eller motvind. Han skrattar inte. Han säger inte något. Sätter sig bara en meter ifrån och betraktar till ingen nytta. Hon blundar. Håller händerna för ögonen och viskar tyst till sig själv och till den där som inte fick överleva.
/4 februari 2012.
Kommentarer
Trackback
