Ett hål är alltid ett hål, även om du fyller ut det med något som kan tänkas bra att ha.
Hela klassen var samlad. Det var avslutning i sexan. Linnea hade spelat "All by myself" på piano i kyrkan. Det klingade så fint mellan väggarna och det höga taket. Jag grät hela tiden, minns jag. De andra grät också. Linneas mamma var på plats då det fikades runt de avlånga borden. Hon skrattade och log. Försökte att hålla stämningen uppe. Våran hund Charlie var en liten valp och alla ville fram och hälsa. Han fick många extra klappar den där dagen. Ivriga frågor om hur gammal han var och om han hittat på något busigt än. Det hade han, fast de sas inte rakt ut.
"Kan inte vi lova varandra en sak?" frågade någon från klassen som jag inte minns.
"Vad?" svarade de som hörde.
"Att vi håller kontakten? Även om Gäddan är en ganska liten skola så är det ju lätt att vi glömmer bort varandra. Kan vi inte lova att vi hittar på nåt så snabbt vi får möjlighet? Typ sommarlov och sportlov och sådär?"
"Ja, det är klart" sa de flesta i kör.
"Vi kommer alltid att vara 6D!"
Jag skrattade tyst för mig själv när jag hörde det där även om jag grät på utsidan. För jag visste att det där aldrig skulle fungera. Vi var tretton elever totalt i klass 6D. Jag själv var den trettonde eleven. Tidigare var de bara tolv, innan jag började. Klass 6D skulle splittras och vi delades upp. Vi var nämligen för få för att få en hel egen klass, även om våra föräldrar önskade det. Så blev det inte.
Alla kramade om varandra och de flesta var klädda i vitt. Jag var randig och småtjock. Hade röda fejkconverse på mig och kort hår. Thilda hade en turkos blomma i håret och en klänning dagen till ära. Solen lyste och vi kisade mot varandra, vi som glömt glajjorna hemma. Det var en fin dag, ett avslut på ett kapitel. Det är därför jag skriver det, för jag vill komma ihåg det.
/13 februari 2012.
"Kan inte vi lova varandra en sak?" frågade någon från klassen som jag inte minns.
"Vad?" svarade de som hörde.
"Att vi håller kontakten? Även om Gäddan är en ganska liten skola så är det ju lätt att vi glömmer bort varandra. Kan vi inte lova att vi hittar på nåt så snabbt vi får möjlighet? Typ sommarlov och sportlov och sådär?"
"Ja, det är klart" sa de flesta i kör.
"Vi kommer alltid att vara 6D!"
Jag skrattade tyst för mig själv när jag hörde det där även om jag grät på utsidan. För jag visste att det där aldrig skulle fungera. Vi var tretton elever totalt i klass 6D. Jag själv var den trettonde eleven. Tidigare var de bara tolv, innan jag började. Klass 6D skulle splittras och vi delades upp. Vi var nämligen för få för att få en hel egen klass, även om våra föräldrar önskade det. Så blev det inte.
Alla kramade om varandra och de flesta var klädda i vitt. Jag var randig och småtjock. Hade röda fejkconverse på mig och kort hår. Thilda hade en turkos blomma i håret och en klänning dagen till ära. Solen lyste och vi kisade mot varandra, vi som glömt glajjorna hemma. Det var en fin dag, ett avslut på ett kapitel. Det är därför jag skriver det, för jag vill komma ihåg det.
/13 februari 2012.
Kommentarer
Trackback
