Det första brevet.
- Har jag fått brev? frågade hon och lät hoppfull på rösten.
- Ja, det har du. Vilken tur att du sa det, annars hade jag glömt bort det igen! svarade den andra och räckte fram kuvertet. Det var lila till färgen och avlångt.
Hon tog emot brevet och sa hejdå och öppnade dörren. Snön yrde omkring där utanför. Hon kunde inte hålla sig utan öppnade det. En liten, liten text syntes prydligt uppradad. Hon började fnissa förtjust. Inte hade hon fått ett sådant brev tidigare! Hennes steg styrdes mot tunnelbanan. Det gick av bara farten och plötsligt var hon framme på perrongen. Människorna tittade lite lustigt på henne medans hon la av ett garv då och då. För vad kul hon tyckte att det var!
Tåget rullade in på perrongen. Kylan bet tag i kinderna och hon tyckte att det skulle bli skönt att sätta sig ned i lugn och ro, för att läsa vidare. Hon steg in och satte sig. Passade på för att se om det fanns något intressant att snappa upp. Hon såg inget som fångade hennes intresse, så hon läste vidare. En konstig varm känsla spred sig i hennes bröst. En obekant känsla, men samtidigt så självklar. Hon log för sig själv och slog ihop brevet. Hon la det försiktigt i väskan och undrade när hon skulle få tillfälle att skriva tillbaks. Efter skolan har jag tid, tänkte hon och tittade ut genom fönstret. De bekanta husen gled snabbt förbi och det fortsatte att snöa. Hon önskade att det skulle bli vår ute. Det var redan vår i henne och hon önskade att hon kunde få dela den känslan med fler. Just nu var hon ensam om den känslan, men visste någonstans att det hela skulle gå fortare än väntat. Det var redan mycket ljusare idag än vad det var igår.
Hon steg av och gick med lätta steg mot skolan. Hoppas timmarna, dagarna och nätterna går fort, tänkte hon. Jag längtar redan efter honom.
/8 februari 2012.
- Ja, det har du. Vilken tur att du sa det, annars hade jag glömt bort det igen! svarade den andra och räckte fram kuvertet. Det var lila till färgen och avlångt.
Hon tog emot brevet och sa hejdå och öppnade dörren. Snön yrde omkring där utanför. Hon kunde inte hålla sig utan öppnade det. En liten, liten text syntes prydligt uppradad. Hon började fnissa förtjust. Inte hade hon fått ett sådant brev tidigare! Hennes steg styrdes mot tunnelbanan. Det gick av bara farten och plötsligt var hon framme på perrongen. Människorna tittade lite lustigt på henne medans hon la av ett garv då och då. För vad kul hon tyckte att det var!
Tåget rullade in på perrongen. Kylan bet tag i kinderna och hon tyckte att det skulle bli skönt att sätta sig ned i lugn och ro, för att läsa vidare. Hon steg in och satte sig. Passade på för att se om det fanns något intressant att snappa upp. Hon såg inget som fångade hennes intresse, så hon läste vidare. En konstig varm känsla spred sig i hennes bröst. En obekant känsla, men samtidigt så självklar. Hon log för sig själv och slog ihop brevet. Hon la det försiktigt i väskan och undrade när hon skulle få tillfälle att skriva tillbaks. Efter skolan har jag tid, tänkte hon och tittade ut genom fönstret. De bekanta husen gled snabbt förbi och det fortsatte att snöa. Hon önskade att det skulle bli vår ute. Det var redan vår i henne och hon önskade att hon kunde få dela den känslan med fler. Just nu var hon ensam om den känslan, men visste någonstans att det hela skulle gå fortare än väntat. Det var redan mycket ljusare idag än vad det var igår.
Hon steg av och gick med lätta steg mot skolan. Hoppas timmarna, dagarna och nätterna går fort, tänkte hon. Jag längtar redan efter honom.
/8 februari 2012.
Kommentarer
Trackback
