Ekot i smeten.

Du drar och sliter i min kropp.
Du kan inte låta bli att röra.
Du stoppar in ditt finger i mitt hål,
och vrider.

Jag skrattar och ser att dina ögon
blir svartare.
Men du ger dig inte,
släpper inte taget.
Du fortsätter.

När jag spelat död i två sekunder
doftar du på mitt heliga,
och biter.

Känslan av utanförskap
går inte att beskriva.

/29 mars 2010.

Kommentarer

Kommentera inlägget här:

Namn:
Kom ihåg mig?

E-postadress: (publiceras ej)

URL/Bloggadress:

Kommentar:

Trackback
RSS 2.0