Så jag öppnade Dörren.
Där stod han. Han som jag väntat på. Ivrigt knackade han på dörren. Oroligt ropade han mitt namn, frågade vad det var med mig. "Varför öppnar du inte?" Skrek han. Och så började han gråta. "Vill du inte ha mig här?" Snyftade han. "Nej. Gå." Var det enda jag fick fram. "Jag har väntat på dig, och nu när jag väl står här så öppnar du inte!" Jag fick inte fram ett ord. Jag ville inte öppna, för det skulle göra för ont. Jag ville inte att han skulle stå där utanför och gråta. Jag visste inte hur jag skulle få tyst på honom.
"Älskade, jag rymde från allt för din skull. Öppna nu!" Han lutade sig mot dörren och började dra i brevinkastet. Jag hörde hur han andades. Ansträngt. "Om du inte öppnar nu vet jag inte vad jag kommer ta mig till." Han pratade genom brevinkastet. Jag kunde inte låta bli att göra honom illa. "Efter alla år, är det verkligen så dags nu? Vad vet du om mitt nuvarande liv? Du har inte hört av dig! Jag visste inte att du lämnat stan, jag fick reda på det genom dina vänner. Du sa ingenting till mig personligen! Du försvann bara en dag och sedan fanns du inte mer."
Jag hörde hur han tog ett skälvande, djupt andetag för att sedan ta sats. "Det var aldrig meningen att såra dig så. Det var aldrig meningen att jag skulle lämna dig i det tillstånd du var i. Det var aldrig med mening att jag skulle lämna dig åt gamarna. Finaste, lyssnar du på mig nu? Jag har saknat dig så det gjort ont. Jag har tänkt på dig varje dag och har inte kunnat släppa dig. Varför tror du att jag kom hit? Varför tror du att jag sitter här utanför och pratar in i ett brevinkast? Lyssna nu, älskling. Jag gör allt! Bara du öppnar dörren!"
"Om jag säger att jag inte vill öppna? Om jag säger att jag vill att du ska vara där utanför, att du inte får komma in. Jag vill inte släppa in dig, du har fått härja runt här för mycket. Jag har ingenting att säga dig, så det är bäst att du går och det jävla kvickt!" Jag hörde hur min röst brast. Att jag talade osanning. Att jag väntat på honom och lovat mig själv att alltid ha dörren på glänt för honom. Jag lurade mig själv minst lika mycket som jag lurade honom.
"Thess, öppna nu. Snälla, jag ber dig! Du vet mycket väl att jag skulle kunna sitta här hela natten och vänta på dig. Du känner mig." Jag kände honom. Hade gjort det i många år. Han hade varit min kärlek, mitt universum, mitt allt. Och sedan försvann han. Utan att tala om det.
Plötsligt hörde jag hur han började skriva. Det raspade mot pappret och jag hörde hans hjärta slå. När han var klar öppnade han återigen brevinkastet men kom nu inte tomhänt. Ned på marken singlade en papperslapp ned. "Jag älskar dig" stod det.
Så jag öppnade dörren.
2011 / 2012.
"Älskade, jag rymde från allt för din skull. Öppna nu!" Han lutade sig mot dörren och började dra i brevinkastet. Jag hörde hur han andades. Ansträngt. "Om du inte öppnar nu vet jag inte vad jag kommer ta mig till." Han pratade genom brevinkastet. Jag kunde inte låta bli att göra honom illa. "Efter alla år, är det verkligen så dags nu? Vad vet du om mitt nuvarande liv? Du har inte hört av dig! Jag visste inte att du lämnat stan, jag fick reda på det genom dina vänner. Du sa ingenting till mig personligen! Du försvann bara en dag och sedan fanns du inte mer."
Jag hörde hur han tog ett skälvande, djupt andetag för att sedan ta sats. "Det var aldrig meningen att såra dig så. Det var aldrig meningen att jag skulle lämna dig i det tillstånd du var i. Det var aldrig med mening att jag skulle lämna dig åt gamarna. Finaste, lyssnar du på mig nu? Jag har saknat dig så det gjort ont. Jag har tänkt på dig varje dag och har inte kunnat släppa dig. Varför tror du att jag kom hit? Varför tror du att jag sitter här utanför och pratar in i ett brevinkast? Lyssna nu, älskling. Jag gör allt! Bara du öppnar dörren!"
"Om jag säger att jag inte vill öppna? Om jag säger att jag vill att du ska vara där utanför, att du inte får komma in. Jag vill inte släppa in dig, du har fått härja runt här för mycket. Jag har ingenting att säga dig, så det är bäst att du går och det jävla kvickt!" Jag hörde hur min röst brast. Att jag talade osanning. Att jag väntat på honom och lovat mig själv att alltid ha dörren på glänt för honom. Jag lurade mig själv minst lika mycket som jag lurade honom.
"Thess, öppna nu. Snälla, jag ber dig! Du vet mycket väl att jag skulle kunna sitta här hela natten och vänta på dig. Du känner mig." Jag kände honom. Hade gjort det i många år. Han hade varit min kärlek, mitt universum, mitt allt. Och sedan försvann han. Utan att tala om det.
Plötsligt hörde jag hur han började skriva. Det raspade mot pappret och jag hörde hans hjärta slå. När han var klar öppnade han återigen brevinkastet men kom nu inte tomhänt. Ned på marken singlade en papperslapp ned. "Jag älskar dig" stod det.
Så jag öppnade dörren.
2011 / 2012.
Kommentarer
Trackback
