!MONSTERKABINETTET

- Jag vill inte ha det såhär.
- Jag vet.
- Jag kan inte ta det här längre.
- Det finns nåt annat där bakom.
- Jag vet inte längre.
- Jag vet att det gör det, du har varit där tidigare.
- Det har jag inte.
- Jo, det har du. Du ska dit igen, Thess.
- Jag orkar inte. Jag är helt jävla slut.
- Du kan inte ge upp nu. Inte när du kommit så långt.
- Jag är fast, förstår du? När jag i själva verket vill vara fri.
- Jag vet, jag vet. Du har berättat allt det där. Jag är ledsen att jag inte kan hjälpa dig, jag hoppas att du förstår det. Du måste fixa det här själv.
- Jo.
- Du kommer greja det här. Jag vet det. Jag har sett människor helt utan förutsättningar och dom har klarat sig. Givetvis inte alla, men en del. Du kommer att klara det här.
- Vad händer om jag inte gör det?
- Vad hade du tänkt att du skulle göra istället?
- Jag vet inte. Det är just det som är så förbannat frustrerande.
- Kan förstå det.
- Kan du förstå hur det känns att stå i ett hörn och ha en pistol riktad mot sin tinning?
- Nej. Jag tänker inte så.
- Jag står bara och väntar på att han ska trycka av.
- Sluta nu.
- Det är precis så det känns. Och det värsta är att han redan tryckt av. Jag hörde inte själva smällen, men det behövs inte. Jag känner att det är någonting som gått av där inne. Min hjärna har blivit stukad på något vänster.
- Thess, skärp dig! Jag känner ingenting av det du säger. Jag känner mig helt vanlig. Hur kan du känna så, då jag inte känner av det?
- Vad ska jag säga då? Ska jag ljuga för dig och säga att det är fint? Inte vet jag. Kanske är du skyddad.
- Nej, det behöver du inte. Måste du vara så jävla dramatisk jämt?
- Jag är drama och teater, herregud!
- Om du säger det så. Själv tänker jag sitta här i godan ro med min bok och vänta tills det börjar växa mossa på mig. Du kan sätta dig här bredvid, om du vill.
- Jag vill inte sitta på en jävla sten. Ibland känns det som att du inte känner mig.
- Ibland gör jag inte det är jag rädd. Även fast jag skulle vilja.
- Varför kommer du inte närmare då?
- Jag vågar inte.
- Varför?
- För att jag är trött på dig. Samtidigt som jag inte är det. Du är så levande. Så död på samma gång.
- Va?
- Du finns, samtidigt som du inte gör det. Du tillåter dig inte att finnas.
- Jag känner mig förbannad på allt. Precis allt. Jag är rädd att bli ensam. Om du lämnar mig, så har jag verkligen ingen. Förstår du?
- Jo. Men jag kan inte lämna dig, Thess. Det är omöjligt. Du finns i mig. Du är mig.
- Vi är varandra.
- Precis. Alltså kommer jag inte försvinna. Jag lovar dig.
- Hur kan man lova något sådant?
- För att jag vill ha dig.
- Vill du ha mig?
- Ja.
- Det där tror jag inte riktigt på.
- Du behöver inte.
- Det finns inga garantier. Inte för någonting.
- Nej, det är precis det som är meningen.
- Meningen med vad?
- Att leva såklart.
- Hur gör man det? Kan du berätta det för mig?
- Man tillåter sig själv att finnas. Du får finnas. Du har inte förstått det än bara.
- Du är som en jävla sketen poesibok, vet du det? Jag får inte direkta, raka svar. Var lite konkret?
- Jag är ledsen, Thess. Men jag är faktiskt inte konkret. Jag är invecklad och smått sexistisk.

/20 november 2011.