Den senila mannen i jakt på mening i vardagen.
Jag var ute med hunden tidigare idag. Då mötte jag samma gubbe två gånger. Han upprepade det han sa den andra gången jag mötte honom. Jag tror att han var senil. Särskilt gammal var han då i alla fall inte. Som sagt, allt det där magiska du aldrig får se någon annanstans får du se i Jordbro.
- Nämen vilken fin hund du har!
- Visst är hon!
- Ovanliga färger. Har jag aldrig sett.
- Nej, det kan jag förstå. Det är ganska..
- Jag hade hund sextionio, i början av sjuttio talet.
- Jaha, vad kul!
- Visst var det så. Det var så att jag hade en schäfer, men jag kunde inte ha kvar henne tyvärr. Hon krävde mer än vad jag trodde att hon skulle göra.
- Jaså.
- Ja, men hon var så fin så fin! Pälsen.. Du skulle sett den!
- Jaha.
- Du förstår, hon hade så fin päls. Vacker, ja, vacker var hon!
- Vad fint.
- Så stolt jag var när jag var ute med henne! Och som människor kom fram för att prata och klappa, ja, du skulle varit med! Sedan skaffade jag mig en annan hund. Jag kunde ju inte ha kvar henne. En mindre. Någon blandras av något slag.
- Blandras?
- Den krävde inte lika mycket. Jag vet inte riktigt vad det var för en som jag skaffade.
- Vad bra då. Att du..
- Javisst serru! Fast den minde hunden hade varit hos en annan familj i två år. Han hette Todde. Jag köpte grisen i säcken ändå var jag nöjd. Lite jobbig var han dock. Lite svår att gå ut och gå med. Han skulle efter löptikar och ha sig. Inte lätt.
- Nej, det kan det ju inte varit. Har..?
- Jag brukar alltid gå den här rundan. Av gammal vana. Ja, du förstår det är tryggt. Du får passa hundbajsen där borta. Jag såg en stor hög. Inte kul att kliva i det inte. Se upp säger jag bara. Ta väl hand om taxen. Den är värd mer än du tror. Och int kommer du glömma den heller. Hej med dig!
- Hej hej..
/17 november 2011.
