Familjen Dahl / Västmarksgatan.
Det var en gång en man. Han var strax över de trettio och hade två barn. Som behövde honom. Men han hade inte tid, tyvärr. Han var tvungen att jobba dagarna i ända, för att dämpa sina andra sjuka behov som ingen annan visste om. Utåt sätt såg andra honom som löjlig, en fegis. Det var han inte egentligen. Han hade en hemlighet som ingen annan visste om. Han visste att omgivningen inte skulle ta det på rätt sätt. Barnen skulle kunna råka illa ut, och frun hans ville han inte ens tänka på. Han var trött på att ljuga, men han hade inget annat val. De fick tro att han var klen och var lite utav en nörd. Han hade annat att tänka på. Han jobbade istället för att slippa tänka på det andra.
Att ständigt ljuga ställde lätt till komplikationer för honom. Han hade blivit utled på att låtsassvimma varje gång han såg blod. Han orkade inte längre med snyftningarna han fick åstadkomma när någon av barnen hade ramlat och slagit sig. "Äsch, det där var väl inte så farligt!" sa hans fru och plåstrade om. Sedan gick hon till honom och la en tröstande hand på hans axel. "Lilla Ralf.." sa hon medlidande. Aldrig hade hon varit med om en sådan klen karl! Han höll händerna för ansiktet och sa att han kunde känna doften. Vilket han givetvis också kunde. Han önskade hett att ingen av barnen hade blivit drabbad, dock verkade det inte så. Båda två fungerade normalt, såsom små människor gör i den åldern.
Ralf var ingenjör i ett litet samhälle på en liten ort. Vart någonstans, och hur det blev så är inte särskilt intressant. Han var två år yngre än sin fru och byn hade i början sett lite snett på dom. Men det hade lagt sig nu. För Ralf spelade det där ingen vidare roll. "Två år är väl inget.." Brukade han säga till grabbgänget som buffade på honom när de retades, sedan viftade han avvärjande med handen. Lite småfjolligt sådär, tänkte han. Två år var i själva verket ingenting. Ralf var egentligen betydligt mycket äldre än så.
När han gick till jobbet kopplade han ner all sin tankeverksamhet om det som han annars jämt gick och tänkte på. Han tyckte att han försummade det mesta och om han hade kunnat tacka nej till allt och låsa in sig i ett rum hade han gjort det. Utan att tveka. Det värsta Ralf visste var att ljuga. Det var något han aldrig sysslade med innan han blev drabbad. Det hela skedde precis innan han träffade sin fru på ortens enda dansställe som låg ute i skogen. Till en början visste Ralf inte vad han skulle ta sig till. Sedan bestämde han sig. Aldrig i livet att han skulle berätta det för någon. Det skulle bli en enmanshemlighet som han skulle dölja bra och väl. Så han bestämde sig för att ljuga dagarna i ända.
Hans fru var ytterst tolerant. Hon gillade väl att vara där hemma och skrota, tänkte han och frågade inte hur hon egentligen hade det. Ralf trodde att det blev bäst att inte veta. Han kunde ju ändå inte göra någonting.
En dag rann det hela överstyr. Han tyckte att det var hemskt, så hemskt att gå och bära på något så tungt så han bestämde sig för att dela med sig till sin fru av den saftiga hemligheten. "Jag är inte den du tror att jag är." sa han och satte sig i sin fotölj i hans arbetsrum längst upp i huset till höger. "Ralf. Vad du pratar!" blev hennes svar. Han såg på henne att hon började bli orolig. Hon kunde liksom inte sitta still där på pallen. "Vad är det det handlar om, säg mig det nu! Har du en annan?" Ralf skrattade hest. Inte hade han det. Nej åh, nej! För vem skulle vilja ha en sådan som han? Han hade redan allt som de flesta andra så ivrigt sökte. Det sorgliga var att han aldrig kunde uppskatta det. "Jag har inte hittat en annan. Vad är det för dumheter? Vem skulle det vara? Fru Dahl, det finns bara en för mig och det är du! Men det finns en sak som jag måste berätta för dig. Och det måste stanna mellan oss. Barnen får inte veta något. Begrips?" Frun vred sig. Vad kunde detta vara? Något värre, lät det som. "Jo, det är så, älskade. Jag är inte helt normal. Det ser ut som att jag lever ett vanligt nio till fem jobb men det finns nåt annat med mig som jag tycker att du bör veta."
Fru Dahl reste sig hastigt upp från pallen och tittade sig själv i spegeln. Vart denna hastiga reflex kom ifrån kunde hon själv inte säga. Ralf harklade sig, "Jag är vad ni brukar kalla De levande döda. Jag vill inte säga namnet på V, det gör sig inte till sin rätt. Jag är ingen seriefigur. Jag är jag, ändå. Jag hoppas du kan förstå det." Ralf kände sig redan mycket bättre till mods då hans fru fick veta hur det hela låg till. Nu var han inte längre ensam. Frun hans såg däremot ut som att hon nyss sett ett spöke, vilket hon givetvis också gjort. "Hur blir det nu?" var det enda hon fick fram. "Jag vill inte förlora dig. Inte nu och inte sedan." sa han och drog henne med sig ned i sitt knä. Där satt dom och diskuterade tills barnen kallade.
Familjen Dahl levde ett vanligt liv i några år till. Frun tog det hela bättre än förväntat och barnen fick aldrig reda på något. Ralf fortsatta jobba eftersom det var hans sätt att distrahera sig själv. Han behövde inte längre låtsas inför familjen att han hade blodskräck. Utanför fortsatte han spela teater, för teaterns skull så att säga. Han var ju trotsallt blekare än alla andra. Inte tänkte han ta några risker inte.
En dag bestämde sig Ralf för att det hela skulle få ett slut. Han orkade inte längre. Det var bra mycket mer krävande att vara Levande Död än vad någon skulle kunna tänka sig. Han var ju inte bara Levande Död, han var också ingenjör och det var förfärligt bara det. Ralf tog adjö av sin lilla familj och bestämde sig för att inte tänka sorgliga tankar. Ty de skulle ju träffas snart igen! Döden kom hastigt, tyckte de runt omkring. Han blev 39 år, i jordevärlden.
Fru Dahl hittade aldrig en annan man. Hon bar Ralf med sig i sitt minne vart hon än gick. En dag var det också dags för henne själv att vandra vidare, 40 år senare. Där träffades de återigen och kunde prata om vad de varit med om under den långa tiden utan varandra. Fru Dahl skrattade och berättade att han fått 7 barnbarn, varav en av dom var väldigt nyfiken på vad han var för en slags filur.
I några veckor har jag gått och tänkt på den här historien. Jag har alltid funderat på vem min farfar egentligen var och varför han gick bort så hastigt, vid 39 års ålder. Jag vet givetvis varför. Ändå finns det många frågetecken. Min farfar var stilig, för mörk under ögonen och såg ut att vara ganska blek. Han var också arbetsnarkoman och led av en fruktansvärd blodfobi. Efter att ha lagt ihop ett och annat som jag i mitt liv hört bestämde jag mig för att det skulle vara skitkul att skruva till hela historien om min familj. Det här är min påhittade historia om min farfar som jag aldrig fick lära känna.
Att ständigt ljuga ställde lätt till komplikationer för honom. Han hade blivit utled på att låtsassvimma varje gång han såg blod. Han orkade inte längre med snyftningarna han fick åstadkomma när någon av barnen hade ramlat och slagit sig. "Äsch, det där var väl inte så farligt!" sa hans fru och plåstrade om. Sedan gick hon till honom och la en tröstande hand på hans axel. "Lilla Ralf.." sa hon medlidande. Aldrig hade hon varit med om en sådan klen karl! Han höll händerna för ansiktet och sa att han kunde känna doften. Vilket han givetvis också kunde. Han önskade hett att ingen av barnen hade blivit drabbad, dock verkade det inte så. Båda två fungerade normalt, såsom små människor gör i den åldern.
Ralf var ingenjör i ett litet samhälle på en liten ort. Vart någonstans, och hur det blev så är inte särskilt intressant. Han var två år yngre än sin fru och byn hade i början sett lite snett på dom. Men det hade lagt sig nu. För Ralf spelade det där ingen vidare roll. "Två år är väl inget.." Brukade han säga till grabbgänget som buffade på honom när de retades, sedan viftade han avvärjande med handen. Lite småfjolligt sådär, tänkte han. Två år var i själva verket ingenting. Ralf var egentligen betydligt mycket äldre än så.
När han gick till jobbet kopplade han ner all sin tankeverksamhet om det som han annars jämt gick och tänkte på. Han tyckte att han försummade det mesta och om han hade kunnat tacka nej till allt och låsa in sig i ett rum hade han gjort det. Utan att tveka. Det värsta Ralf visste var att ljuga. Det var något han aldrig sysslade med innan han blev drabbad. Det hela skedde precis innan han träffade sin fru på ortens enda dansställe som låg ute i skogen. Till en början visste Ralf inte vad han skulle ta sig till. Sedan bestämde han sig. Aldrig i livet att han skulle berätta det för någon. Det skulle bli en enmanshemlighet som han skulle dölja bra och väl. Så han bestämde sig för att ljuga dagarna i ända.
Hans fru var ytterst tolerant. Hon gillade väl att vara där hemma och skrota, tänkte han och frågade inte hur hon egentligen hade det. Ralf trodde att det blev bäst att inte veta. Han kunde ju ändå inte göra någonting.
En dag rann det hela överstyr. Han tyckte att det var hemskt, så hemskt att gå och bära på något så tungt så han bestämde sig för att dela med sig till sin fru av den saftiga hemligheten. "Jag är inte den du tror att jag är." sa han och satte sig i sin fotölj i hans arbetsrum längst upp i huset till höger. "Ralf. Vad du pratar!" blev hennes svar. Han såg på henne att hon började bli orolig. Hon kunde liksom inte sitta still där på pallen. "Vad är det det handlar om, säg mig det nu! Har du en annan?" Ralf skrattade hest. Inte hade han det. Nej åh, nej! För vem skulle vilja ha en sådan som han? Han hade redan allt som de flesta andra så ivrigt sökte. Det sorgliga var att han aldrig kunde uppskatta det. "Jag har inte hittat en annan. Vad är det för dumheter? Vem skulle det vara? Fru Dahl, det finns bara en för mig och det är du! Men det finns en sak som jag måste berätta för dig. Och det måste stanna mellan oss. Barnen får inte veta något. Begrips?" Frun vred sig. Vad kunde detta vara? Något värre, lät det som. "Jo, det är så, älskade. Jag är inte helt normal. Det ser ut som att jag lever ett vanligt nio till fem jobb men det finns nåt annat med mig som jag tycker att du bör veta."
Fru Dahl reste sig hastigt upp från pallen och tittade sig själv i spegeln. Vart denna hastiga reflex kom ifrån kunde hon själv inte säga. Ralf harklade sig, "Jag är vad ni brukar kalla De levande döda. Jag vill inte säga namnet på V, det gör sig inte till sin rätt. Jag är ingen seriefigur. Jag är jag, ändå. Jag hoppas du kan förstå det." Ralf kände sig redan mycket bättre till mods då hans fru fick veta hur det hela låg till. Nu var han inte längre ensam. Frun hans såg däremot ut som att hon nyss sett ett spöke, vilket hon givetvis också gjort. "Hur blir det nu?" var det enda hon fick fram. "Jag vill inte förlora dig. Inte nu och inte sedan." sa han och drog henne med sig ned i sitt knä. Där satt dom och diskuterade tills barnen kallade.
Familjen Dahl levde ett vanligt liv i några år till. Frun tog det hela bättre än förväntat och barnen fick aldrig reda på något. Ralf fortsatta jobba eftersom det var hans sätt att distrahera sig själv. Han behövde inte längre låtsas inför familjen att han hade blodskräck. Utanför fortsatte han spela teater, för teaterns skull så att säga. Han var ju trotsallt blekare än alla andra. Inte tänkte han ta några risker inte.
En dag bestämde sig Ralf för att det hela skulle få ett slut. Han orkade inte längre. Det var bra mycket mer krävande att vara Levande Död än vad någon skulle kunna tänka sig. Han var ju inte bara Levande Död, han var också ingenjör och det var förfärligt bara det. Ralf tog adjö av sin lilla familj och bestämde sig för att inte tänka sorgliga tankar. Ty de skulle ju träffas snart igen! Döden kom hastigt, tyckte de runt omkring. Han blev 39 år, i jordevärlden.
Fru Dahl hittade aldrig en annan man. Hon bar Ralf med sig i sitt minne vart hon än gick. En dag var det också dags för henne själv att vandra vidare, 40 år senare. Där träffades de återigen och kunde prata om vad de varit med om under den långa tiden utan varandra. Fru Dahl skrattade och berättade att han fått 7 barnbarn, varav en av dom var väldigt nyfiken på vad han var för en slags filur.
I några veckor har jag gått och tänkt på den här historien. Jag har alltid funderat på vem min farfar egentligen var och varför han gick bort så hastigt, vid 39 års ålder. Jag vet givetvis varför. Ändå finns det många frågetecken. Min farfar var stilig, för mörk under ögonen och såg ut att vara ganska blek. Han var också arbetsnarkoman och led av en fruktansvärd blodfobi. Efter att ha lagt ihop ett och annat som jag i mitt liv hört bestämde jag mig för att det skulle vara skitkul att skruva till hela historien om min familj. Det här är min påhittade historia om min farfar som jag aldrig fick lära känna.
Kommentarer
Trackback
