!MONSTERKABINETTET

"Gud vad söta dom är, åh. Nykära är dom säkert också! Där står hon i busskuren och tittar på tidtabellen. Där står han bredvid med en skyddande hand på hennes späda axel. Så fint. Så sött. Åh, tänk att känna sådär! Se hur han tar i henne! Han måste verkligen tycka om henne. Kanske rentutav älska henne? Se som hon vänder sig om. Och kyssen! Ja, jösses vilken kyss! Lite som en film, nu när jag tänker efter. Nej, nu går han. Kanske ska han hem? Kanske ska han hem och mata katten? Natta småsyskon? Ta hand om mamma? Nej. Han kanske har en egen liten lägenhet där han vattnar blommorna själv. Står och diskar i sin mysiga lilla kokvrå. Ja, se där, nu vinkar han till henne! Lite blygt och smickrande. Hon tittar tillbaks. Ler. Vinkar försiktigt. Dom måste vara nykära. Annars håller man aldrig på sådär. Oj, nej, nu kan dom inte slita sig! En sista kyss bara.. innan han går igen. Vad länge dom står. Vad fint det ser ut. Det ser så härligt ut. Varmt, skönt, mysigt. Nu sliter han sig återigen. Vink, vink och hejdå! Ja, där gick han, den kärlekskranke ynglingen."

"Men.. hallå? Varför låter hon honom bara gå? Ska hon inte vinka honom till sig, lite förföriskt sådär och sedan sparka honom hårt mellan benen? Skrika till honom att han nu aldrig kommer kunna bli pappa, och lika bra är väl det. Vad sysslar hon med egentligen? Hon har ju chansen! Hon har alla, precis alla chanser i hela världen att knäcka hans nykära, varma, bultande hjärta i bröstkorgen. Sparka honom då! Kom igen, ha lite självkurage förfan! Gör nåt då! Sitt inte bara där dumma brud!"

Han vinkar lite igen. Slänger en slängkyss åt henne och traskar vidare. Det ser ut som att han svävar där han går. Världen är fluffiga ljusblåa moln i hans ögon. Själv ser jag bara rött.

/30 november 2011.