Om natten då andra sover drömmer jag.
Mardrömsnatt ett / Älskade Dotter & Den inkompetenta familjen.
Jag är ute med min dotter. Vi är ute och går. Det är snö ute. Man får pulsa fram. Jag har ont i knäna och dotter min kommer inte riktigt fram. "Bär mig!" Ber hon och jag säger "Nej, du har egna ben att gå på." Hon nickar och försöker ta sig framåt trots att hon helst av allt vill vara nära. Plötsligt ser jag att det är nåt grått som rör sig där framme. "Mamma, vad är det där?" Säger lillan och jag vet inte riktigt vad jag ska säga. Jag vet inte vad det är. Jag vet bara att det är nåt stort och att det inte är så värst bra. Hon ber mig återigen att bära henne, men jag säger nej. Hon börjar gråta, ändå fortsätter hon vara tapper. Hon ska framåt. Jag följer efter. Det gråa kommer närmare. Har fått vittring och tänker ta det som ska offras. Närmare, närmare, närmare. Det är en varg. Jag får panik men vet att vi inte kommer komma någonstans. Vi är omringade av snö. För mycket snö, dessutom. Vargen morrar. Ställer sig i försvarsställning. Jag har gett upp. Jag vet att det inte är någon idé. Han har bestämt sig och tänker inte skona vare sig mig eller min dotter. Han får tag i min avbild och sliter tag i hennes arm. "Hoppas han bara får fingret, och att hon sedan får gå fri." Är min första tanke. "MAMMA!" Skriker min vackraste i hela världen. Jag står handfallen. Kan inget göra. Jag ger mig inte in i det som slits itu. "MAMMA! MAMMA!" Hon skriker ett tag till. Sedan blir det tyst. Jag ser att snön har fläckats röd. Jag är inte ledsen. Jag vet bara vad jag förlorat. Vargen stannar upp. Ser på mig. Visar tänderna. Jag vet att det är dags att gå. Han ber mig. Jag gör som han säger. "Älskling, jag hämtar dig sedan." Viskar jag och pulsar iväg i min dotters små tappra fotsteg.
Stora delar av min familj är fast i en källare, på obestämd ort. Jag står och skriker och ber dom lyssna på mig. Johan och Henrik skrattar åt nåt kul i en motorcrosstidning. Pappa står och beundrar ett träd. Mamma står och stirrar rakt ut i tomma intet. Göran står i bakgrunden med suddigt ansikte, han är inte med i vad som händer. Mormor står och ojar sig över att hon måste hem till Gert. Han kan inte laga mat själv och behöver en matlåda tills imorgon då han ska iväg till jobbet. Morfar står bredvid med armarna i kors (som förövrigt har varit död i 17 år nu) och skakar på huvudet och står och ser på mig. Han är den enda som lyssnar.
Mardrömsnatt två / Hissen.
Jag och en kille som också bor här i huset hejar på varandra då vi båda ska samåka hissen som ska ta mig upp till tredje våningen. Den hinner inte dit. Helt plötsligt stannar hissen och både jag och killen tittar på varandra. "Vad händer nu?" Ropar han. Jag är lugn. Vet precis vart vi ska hamna. Jag blundar. Hör sedan ett muller som kommer ovanifrån. Hissen börjar åka nedåt, i en rasande fart. Jag försöker påminna mig om hur man ska ha armarna och benen då man är på väg nedåt. Jag minns inte. Det går för fort. Killen skriker. Jag är tyst. (Försöker jag spela lite hjälteaktig? Inte likt mig.. Haha!) Hissen brakar ned i källaren. Jag slår i huvudet. Killen svimmar och ligger medvetslös på golvet. "Hur i helvete ska jag göra nu?" Är min första tanke. Jag går ut ur hissen och ska just till att springa upp för trappen då killen skriker. Jag springer ned igen. "Såg du spindeln, Thess?" Skriker han. "Den är skitstor och satt i ena hörnet. Hur kunde du missa den?" "Jag har inte sett någon spindel." Sa jag och hjälpte honom upp. När han väl är på benen får han panik eftersom han inte kan släppa spindeln ur tankarna. "Den var STOR!" Skriker han och rusar runt i källaren. Jag börjar gå upp för trapporna och han skriker "LÄMNA MIG INTE HÄR!" "Men ge dig, kom med då?" "Jag är RÄDD!" Gastar han. "Gå före mig i trappen då, så går jag sist?" Försöker jag lugna honom.
Jag vaknade med huvudvärk och var tvungen att gå upp fyra på morgonen och ta en alvedon. Det kändes inte som att jag hade sovit på hela natten. Hela tinningen dunkade.
Mardrömsnatt tre / Det där vi ber om men aldrig får.
Jag hade just setat och skrivit vid datorn då jag känner nåt vid mina fötter. Det var inte Abra. Det var nåt mycket större. Det kändes bekant på nåt sätt. Jag reste mig upp och såg att det var jag som låg där. Jag tittar mig själv i spegeln och upptäcker att jag finns. Men ändå inte, eftersom jag faktiskt ligger där död. Plötsligt kommer en man in i rummet. Jag tänker inte på vem det är, eller vad han gör i själva sammanhanget. "Kan inte du hjälpa mig ta bort henne?" Ber jag. "Nej, det kan jag inte. Det är bara du som kan." Säger han och ser lite småbekymrad ut. "Jag kan inte bära allt det där, det är för tungt." Försöker jag. "Jag kan då inte, i alla fall." Förtydligar han. Jag börjar gråta, känna mig allt mer frustrerad. Vart ska jag göra av mig själv? "Jag kommer börja lukta snart. Om några dagar. Kanske imorgon." "Så sant." Ler han. Inte kommer han hjälpa mig. Jag fortsätter gråta och gör små kvidande ljud som kan göra den starkaste vek. Där ligger en kropp, den som varit jag hopkurad i fosterställning. "Snälla, snälla. Hjälp mig! Jag behöver din hjälp!" Försöker jag en sista gång, i hopp om att jag nu träffat en öm punkt. Herregud, jag ligger ju bara där? "Tyvärr." Blir hans slutgiltiga svar. Jag stryker mig själv över håret och stänger ögonlocken.
Fråga mig inte hur jag kommer ihåg mina drömmar. Jag gör det bara, har alltid gjort. Det är inte första gången jag skriver ner dom. Det är fint att ha drömmar i fickan. Även fast dom flesta vill glömmas bort eller dammas in i hörn.
/6 november, 7 november, 8 november 2011.
Jag är ute med min dotter. Vi är ute och går. Det är snö ute. Man får pulsa fram. Jag har ont i knäna och dotter min kommer inte riktigt fram. "Bär mig!" Ber hon och jag säger "Nej, du har egna ben att gå på." Hon nickar och försöker ta sig framåt trots att hon helst av allt vill vara nära. Plötsligt ser jag att det är nåt grått som rör sig där framme. "Mamma, vad är det där?" Säger lillan och jag vet inte riktigt vad jag ska säga. Jag vet inte vad det är. Jag vet bara att det är nåt stort och att det inte är så värst bra. Hon ber mig återigen att bära henne, men jag säger nej. Hon börjar gråta, ändå fortsätter hon vara tapper. Hon ska framåt. Jag följer efter. Det gråa kommer närmare. Har fått vittring och tänker ta det som ska offras. Närmare, närmare, närmare. Det är en varg. Jag får panik men vet att vi inte kommer komma någonstans. Vi är omringade av snö. För mycket snö, dessutom. Vargen morrar. Ställer sig i försvarsställning. Jag har gett upp. Jag vet att det inte är någon idé. Han har bestämt sig och tänker inte skona vare sig mig eller min dotter. Han får tag i min avbild och sliter tag i hennes arm. "Hoppas han bara får fingret, och att hon sedan får gå fri." Är min första tanke. "MAMMA!" Skriker min vackraste i hela världen. Jag står handfallen. Kan inget göra. Jag ger mig inte in i det som slits itu. "MAMMA! MAMMA!" Hon skriker ett tag till. Sedan blir det tyst. Jag ser att snön har fläckats röd. Jag är inte ledsen. Jag vet bara vad jag förlorat. Vargen stannar upp. Ser på mig. Visar tänderna. Jag vet att det är dags att gå. Han ber mig. Jag gör som han säger. "Älskling, jag hämtar dig sedan." Viskar jag och pulsar iväg i min dotters små tappra fotsteg.
Stora delar av min familj är fast i en källare, på obestämd ort. Jag står och skriker och ber dom lyssna på mig. Johan och Henrik skrattar åt nåt kul i en motorcrosstidning. Pappa står och beundrar ett träd. Mamma står och stirrar rakt ut i tomma intet. Göran står i bakgrunden med suddigt ansikte, han är inte med i vad som händer. Mormor står och ojar sig över att hon måste hem till Gert. Han kan inte laga mat själv och behöver en matlåda tills imorgon då han ska iväg till jobbet. Morfar står bredvid med armarna i kors (som förövrigt har varit död i 17 år nu) och skakar på huvudet och står och ser på mig. Han är den enda som lyssnar.
Mardrömsnatt två / Hissen.
Jag och en kille som också bor här i huset hejar på varandra då vi båda ska samåka hissen som ska ta mig upp till tredje våningen. Den hinner inte dit. Helt plötsligt stannar hissen och både jag och killen tittar på varandra. "Vad händer nu?" Ropar han. Jag är lugn. Vet precis vart vi ska hamna. Jag blundar. Hör sedan ett muller som kommer ovanifrån. Hissen börjar åka nedåt, i en rasande fart. Jag försöker påminna mig om hur man ska ha armarna och benen då man är på väg nedåt. Jag minns inte. Det går för fort. Killen skriker. Jag är tyst. (Försöker jag spela lite hjälteaktig? Inte likt mig.. Haha!) Hissen brakar ned i källaren. Jag slår i huvudet. Killen svimmar och ligger medvetslös på golvet. "Hur i helvete ska jag göra nu?" Är min första tanke. Jag går ut ur hissen och ska just till att springa upp för trappen då killen skriker. Jag springer ned igen. "Såg du spindeln, Thess?" Skriker han. "Den är skitstor och satt i ena hörnet. Hur kunde du missa den?" "Jag har inte sett någon spindel." Sa jag och hjälpte honom upp. När han väl är på benen får han panik eftersom han inte kan släppa spindeln ur tankarna. "Den var STOR!" Skriker han och rusar runt i källaren. Jag börjar gå upp för trapporna och han skriker "LÄMNA MIG INTE HÄR!" "Men ge dig, kom med då?" "Jag är RÄDD!" Gastar han. "Gå före mig i trappen då, så går jag sist?" Försöker jag lugna honom.
Jag vaknade med huvudvärk och var tvungen att gå upp fyra på morgonen och ta en alvedon. Det kändes inte som att jag hade sovit på hela natten. Hela tinningen dunkade.
Mardrömsnatt tre / Det där vi ber om men aldrig får.
Jag hade just setat och skrivit vid datorn då jag känner nåt vid mina fötter. Det var inte Abra. Det var nåt mycket större. Det kändes bekant på nåt sätt. Jag reste mig upp och såg att det var jag som låg där. Jag tittar mig själv i spegeln och upptäcker att jag finns. Men ändå inte, eftersom jag faktiskt ligger där död. Plötsligt kommer en man in i rummet. Jag tänker inte på vem det är, eller vad han gör i själva sammanhanget. "Kan inte du hjälpa mig ta bort henne?" Ber jag. "Nej, det kan jag inte. Det är bara du som kan." Säger han och ser lite småbekymrad ut. "Jag kan inte bära allt det där, det är för tungt." Försöker jag. "Jag kan då inte, i alla fall." Förtydligar han. Jag börjar gråta, känna mig allt mer frustrerad. Vart ska jag göra av mig själv? "Jag kommer börja lukta snart. Om några dagar. Kanske imorgon." "Så sant." Ler han. Inte kommer han hjälpa mig. Jag fortsätter gråta och gör små kvidande ljud som kan göra den starkaste vek. Där ligger en kropp, den som varit jag hopkurad i fosterställning. "Snälla, snälla. Hjälp mig! Jag behöver din hjälp!" Försöker jag en sista gång, i hopp om att jag nu träffat en öm punkt. Herregud, jag ligger ju bara där? "Tyvärr." Blir hans slutgiltiga svar. Jag stryker mig själv över håret och stänger ögonlocken.
Fråga mig inte hur jag kommer ihåg mina drömmar. Jag gör det bara, har alltid gjort. Det är inte första gången jag skriver ner dom. Det är fint att ha drömmar i fickan. Även fast dom flesta vill glömmas bort eller dammas in i hörn.
/6 november, 7 november, 8 november 2011.
Kommentarer
Trackback
