!MONSTERKABINETTET

Solen strilade ned för träden. Det var en vacker vårdag i april som jag träffade honom än en gång. Jag var i skogen tillsammans med min hund. Hon var lös och jag hade musik i öronen på lägsta volym. Det fanns en strecka i skogen som jag alltid haft svårt för. Det kändes alltid som jag var iakttagen då jag gick där. Mina farhågor blev denna dag besannade.

Plötsligt stod han där, längst upp på berget som tornade upp sig framför mitt synfält. Han tittade på mig noggrant, som att försäkra sig om att det faktiskt var jag som stod där. Jag stannade upp, väntade på att han skulle komma närmare. Det gjorde han efter en stund.

"Vad är det du har på dig?" frågade han besvärat och pekade på mina säckiga jeans.
Jag hoppades att ingen annan skulle komma just i den stund, då de skulle tro att jag blivit tokig. Det var bara jag som kunde höra honom. Jag skulle stå och prata ut i tomma intet och det kunde oroa dem som inte bättre visste.
"Jag försöker att passa in. Det är nödvändigt."
"Kunde du inte valt nåt mer diskret? Det ser förhemskt ut!"
"Det första du frågar mig, efter alla dessa år är vad jag har för byxor på mig?"
"Det var inte så jag menade. Jag kom hit för att säga att jag saknar dig. Varje dag."
Han försökte att röra vid mig, men han visste att det var lönlöst.
"Jag tänker på dig jämt." svarade jag och synade hans ansikte för att se om något hade hänt sedan sist. Det hade det inte. Han var välbevarad.
Hans ögon blev blanka, men inga tårar föll. Sådana bedrifter behövde han inte längre där han befann sig nu.

"Du vet att jag tittar till dig då och då fortfarande, va?" frågade han och kastade iväg en sten i brist på närhet.
"Jag vet älskling. Du får komma så ofta du vill."
"Ibland oroar jag mig för dig. Vad tänker du med ibland?"
"Det är 2011. Man tänker inte alltid med hjärnan. Man behöver inte."
"Jag saknar det där vi hade. När tror du våra vägar kommer korsas rätt igen?"
"Om jag visste.." Jag kände hur mitt hjärta drogs ihop i en kramp. Det höll på att gå sönder.

Han stelnade till. Jag visste att han hörde att mitt hjärta slog hårdare än det borde göra. Plötsligt hördes det ett knak från höger. Där stod en ung kvinna och väntade på honom. Hon var lika vacker som jag var alldaglig. Då fick hon syn på mig och stirrade. Inte visste väl hon att han redan var upptagen med en dödlig till råga på allt. Hon vinkade argt åt honom att komma.
"Nu ropar dom på mig. Jag måste tillbaka. Jag vet inte när jag kommer komma hit igen. Inte när, var, hur. Jag älskar dig Therése. Och du ska veta att jag alltid kommer att vänta på dig." Han kom så nära han kunde göra. Jag kände en kall vind drogs över min kind när hans hand sökte den. En likstelhet drogs över min kropp och en stumhet jag aldrig tidigare känt drogs över mina läppar. Det gjorde för ont, det här.

Han tog bort sin hand och följde efter den unga kvinnan som försökte ta hans hand. Han motade bort den och sa något fult. Såg mot mig en sista gång och försvann. Den unga kvinnan stannade ett ögonblick och stirrade lite till, hotfullt. Jag kände mig illa till mods. Hennes ögon var märkligt lika döda fiskars. Jag visste att jag skulle drömma mardrömmar om dom där ögonen ett bra tag framöver.

Solen hade börjat gått i moln och den vackra vårdagen i april hade förvandlats till den kallaste december. Hjärtat i bröstkorgen stretade emot. Jag som ville följa med. Jag tröstade mig med att ett människoliv inte är särskilt långt. Men utan sin älskade och andra hälft blir det längre än tio liv ihopräknade. Jag torkade mina strilande tårar med baksidan av handen och bet ihop. Jag bet så hårt att blodsmak började samlas i min mun. Jag spottade två gånger och ropade sedan på min hund som kom rusande mot mig. Hennes öron fladdrade.

/30 december 2011.