!MONSTERKABINETTET

- Titta! Nu är hon här igen..
- Jovars.
- Vad tror du hon gjort under tiden?
- Hur ska jag veta?
- Du kanske har en liten fundering åtminstone?
- Nej, tack och lov.
- Hon ser så oskyldig ut jämt. Som att hon begått ett brott.
- Jag tycker hon är sig lik.
- Tycker du verkligen det?
- Ja.
- Det tycker inte jag.
- Det är upp till dig.
- Flickan har hemligheter. Hon bär för tungt.
- Jag tycker då att hon går som vem som helst.
- Nej, det är nåt mer.
- Se på de där skorna hon har, hur kan man gå i något sådant? Omöjligt!
- Sådär ser dom ju ut idag. Det är väl inte så farligt?
- Usch, hemska tanke!
- Undrar om hon kan se oss?
- Vi är döda. Vi syns inte. Vi finns inte.
- Men tänk om?
- Hon ser oss inte. Du kan andas ut.
- Men ser du inte hur hon tittar sig omkring? Vi står faktiskt här.
- Sant. Men vi har stått här ett tag och ingen annan har någonsin märkt oss.
- Hundarna ser.
- Hundarna ja! Men din toka, vad har dom att berätta?
- Ser du inte hunden hon går och bär på?
- Sluta nu.
- Den hade hon inte sist vi såg henne.
- Möjligtvis inte. Jag har inte ödslat min tid på henne. Jag har annat att stå i.
- Gröna skor har hon.
- Har du inget annat för dig, min vän, än att se på den dödliga då hon går förbi?
- Det kan bli för långtråkigt här. Stockholm är inte längre vad det än gång var.
- Tiden har förändrats, ja. Jag har ingenting annat att tillägga.
- Jag vet att hon vet att vi står här.
- Hon vet ingenting. Hon är ovetandes om det mesta. Jag lovar dig.
- Du med ditt ovetande. Du vet själv inte ett skvatt.
- De andra bryr sig inte om besökande. Det är bara du som hittat ett intresse i det.
- Äsch. Nu när grönskan slagit i blom och fåglarna kvittrar vandrar vi här dagarna i ända! Det tar långsamt kål på mig!
- Jag tror bestämt att det finns annat som gör det, frun.

/25 maj 2011.